Jag stod på toppen av Fuji-no-yama vid middagstid den 1 juli 2001. Det var mycket kallt och hård blåst däruppe. Jag skrev ett par kort, men fingrarna blev snabbt stelfrusna. Det gladde mig väldigt mycket att ha lyckats med bestigningen, för. det var nog min sista chans, och det var vad som återstod för mig att göra i Japan. Jag har ju sett de andra naturscenerierna, Matsu-shima Mount Zao, Miya-jima och Amano hashi date, tidigare. Fuji öppnade den 1 juli (ja, det är officiellt stängt till dess, på grund av dåligt väder under regnperioden, som dock anses pågå till den 15 juli).

Min vän kvantfysikern Shin Takagi, som bor i Fuji-City, varnade mig att "only if you are exceptionally lucky you can climb Fuji-san on July 1st''. Men det var precis vad jag var, vädret var strålande (man fick bortse från blåsten), och Shin talade om att han sett Fuji hemifrån hela dagen, vilket är mycket ovanligt. Så jag tror att bergets Shintogudomlighet, den vackra gudinnan Ko-no-hava-saku-ya-hime ("hon som får blommorna att blomma med stor lyskraft"), var vänligt inställd mot mig. Det var också med en särskild känsla av högtid jag besteg Japans heliga berg, liksom otaliga pilgrimer före mig har gjort och otaliga efter mig kommer att göra. Men den dagen, trots att det var söndag, var det mycket glest med pilgrimer, några få små grupper jag var den enda som gick ensam, såvitt jag kunde se.

C:a 300 m, 1 juli, regnperiod i Japan, så min ryggsäck innehåller bl.a. full regnutstyrsel. Ögonskydden för att hindra vulkanstoft som flög mot ansiktet i den hårda blåsten.

Jag fick uppleva sanningen av det japanska talesättet:

Kité miréba,
Sahodo roade nashi
Fuji no Yama!
Sett på nära, håll lever inte Fuji-yama upp till förväntan.

Så mycket bättre det låter på japanska! Berget är ju så, otroligt vackert på avstånd, och att det är en vulkan för ju inte direkt tankarna till den egentligen självklara konsekvensen att det är en slagghög på nära håll. Vulkanen vilar sig för närvarande, den har inte varit aktiv sedan 1707. Jag gick omkring på toppen, vid kraterranden, och hoppades att jag verkligen närmat mig toppen med rent hjärta - Ko-no-hana-saku-ya-hime's tjänare står beredda att kasta ner mig i kratern i annat fall.

Men man glömmer att det är en slagghög. Utsikten är storslagen, och känslan av att befinna sig högt upp får en att känna sig upprymd. Luften är tunn, men jag konstaterar att jag inte har anlag för höghöjdssjuka, något som jag varit orolig för. Jag andas lite mera än normalt, men det är ju ren fysikalisk nödvändighet. Ibland får man klättra på vassa, svarta lavastenar, ibland halkar man på ett tjockt lager av vulkangrus. Vasst vulkanstoft piskar ansiktet emellanåt, och jag är glad över att jag tog med ögonskydd. Liksom att jag tog med handskar och två (teleskopiska) vandringsstavar, vilket gör att jag känner mig hemtam uppför är det som att sega sig fram på skidor i en brant backe. Och så plötsligt är man uppe på toppen. Där finns några små hus och man kan köpa souvenirer, vatten och sportdrycker, m.m., liksom på de fyra "mellanstationerna" på vägen upp, som jag dock inte gick in i. Själv hade jag tagit med 2 liter Coca cola, min favorit för Vasaloppsåkning, och slipper därför att köpa till nästan fem gånger kostnaden på havsnivå.

C:a 3600 m. Toriin markerar ingången till en helig Shinto-helgedom, bergstoppen (3776m).

Och så, efter en dryg timme vid kraterranden, blir det dags att säga farväl till Kono-hana-saku-ya-himé och starta nerfarten. Den går en annan väg, mest vulkangrus (med granitiskt inslag), som man halkar på hela tiden, vilket är mycket frustrerande. Lyckligtvis går leden i zigzag för det mesta. Det tar mig nära fyra timmar att gå ner (det tog mig över sex att gå upp), och sista timmen går jag mycket sakta, trots att det är mindre brant. Jag märker att jag skulle ha tagit med 3 liter Coca cola, för jag känner dehydreringssymptom. Men jag kommer fram till mitt "hotell" i Yoshida Go-gome, mycket nöjd med dagen, och dagen efter har jag bara lindrig träningsvärk i vaderna. Fortfarande (den 21 juli) har jag armband av (sol)bränd hud från den höga höjdens mycket starka sol, som hittade luckor i min rustning. Men framförallt känner jag mig lycklig och tacksam över att mina knän bestod eldprovet utan mankemang, trots de två operationerna året innan. Och jag känner mig ganska ambivalent till det japanska talesättet (som jag tyvärr inte har på japanska):

Everybody should climb Mount Fuji once;
only a fool does it twice

På "hotellet" (några rum för vardera 8-20 personer, som får ligga på mattor på golvet) ger man mig ett eget rum och därtill madrass, lakan, täcke och kudde. Av någon anledning skämmer man bort mig. Jag tömmer mina skor (svenska orienteringsskor, som jag trodde skulle sluta till tätt runt vristerna) på en hel hög brunsvart vulkanstoft. Min toppluva tycks inte ha täckt öronen fullständigt, för jag har vulkanstoft inne i dem också. Jag tar upp de tomma Coca cola flaskorna och chokladpappret ur ryggsäcken, liksom ombytesstrumporna och det två-delade regnstället, som jag aldrig behövde använda. Jag äter middag och lägger mig tidigt. På förmiddagen dagen därpå följer mig Kato Nobuko till bussen till Kawaguchi-ko. Hållplatsen ligger alldeles utanför "hotellet", men hon vill säga något till busschauffören, kanske att han ska visa mig var bussen till Tokyo står i Kawaguchi-ko, för det gjorde han.