En berättelse av Bertrams lappkompis på KTH, Karl G (Kalle) Hjerpe.

Anne---Kära ! Vägarna på KTH korsades---som så ofta i tillvaron---genom en ”coincidens”:

--Efter studentexamen började Bertram, den hösten, på KTH-E (Elektroteknik)---men när han blev inkallad till värnplikten fick studierna avbrytas. Det var då fortfarande krig, och försvarets behov av kapabla ledare, pekade för Bertrams del på att han rimligtvis också skulle bli uttagen till fortsatt befälsutbildning---vilket ju ytterligare skulle förrycka hans studier.

Examen Maj 26, 1944. Från vänster: Torbjörn Lingmark, Bertram, Björn Redin, Lars Henning Zetterberg, Bengt Nordström, och Dag Campbell. Bertram examinerades från RIVB, de övriga från RIVA.

Men detta predikament hanterade Bertram genialiskt genom att, vid lämpliga tillfällen, kort och militäriskt tillgripa sitt eget svar: ”Löjtnant! Frågan för svår---vet inte! ”. Så, när Bertram fullgjort den obligatoriska grundutbildningen, och Tyskland under tiden kapitulerat, var dörren öppen för Bertram att för gott lämna trupptjänstgöringen.

Hösten 1946 återvände sålunda Bertram till KTH. Han hade bytt fakultet till Teknisk Fysik---samt anslöt sig till årskursen F-45.

Vid den första fysiklaborationen den hösten hade de ursprungliga teknologerna på F-45 redan sina etablerade ”labbkompisar”.

--Bertram noterade emellertid att en, litet äldre, ensam gestalt stod undrande i fysiklabbets vrå---gick fram till honom med frågan om han hade någon labbkompis ?

Det var mig han frågte, och för Anne berättar jag nu en del episoder, av vilka några, förvisso, är välbekanta, andra kanske ”ringer någonstans” och ytterligare några kanske kan vara ett glatt tillskott, till minnets skattkammare. (Jag var yrkesofficer--- våren1939 fänrik vid A 9, Kungl Karlsborgs Artilleriregemente---luftvärnsartilleriets ursprung; under Finlands vinterkrig eldledningsofficer vid ett lv-batteri vid Åbo; våren 1945, efter Artilleri och Ingenjörshögskolans högre artillerikurs (AIHS hk), skulle jag, från hösten 1946 utbildas vidare under 4 terminer vid KTH---för att tjänstgöra vid Försvarets Robotvapenbyrå och därefter vid AB Bofors).

På Bertrams fråga svarade jag att jag inte hade någon labbkompis, men att jag bara var specialstuderande och kom från armén---”men jag kan texta fort”. ”Det räcker !” svarade Bertram---och så blev det: Bertran kopplade upp, avläste mätvärdena etc och dikterade protokollet elegant, vilket jag sålunda fick på pränt---och så fortsatte vi igenom alla våra laborationer på KTH---och vi blev mycket mera än labbkompisar.

Bertram berättade senare att han tänkte bli färdig med alla tentamina på 4 terminer. Den orimligt djärva impulsen att försöka hänga med Bertram i svängarna fascinerade mig, och snart vart det imperativet oemotståndligt---det var ju ”världens bredaste teknologiska utbildning”.

Bertrams mycket allsidiga begåvning var även pedagogisk. En episod minns jag speciellt gärna. Vår professor i matematisk fysik, Lamek Hultén, gav några extra föreläsningar, som dessutom ingick i licenciatkursen---som Bertram givetvis skulle delta i. Bertram tyckte att jag skulle följa med honom på dom extra föreläsningarna. Vår tentamen i matematisk fysik var givetvis muntlig för Lamek Hultén, som då var stationerad i Uppsala. På tåget dit drog Bertram igenom de knivigaste tankegångarna med mig, på sitt strålande pedagogiska sätt. Bertram fick en 7:a (laudatur). Att jag fick en 6:a har jag enbart Bertram att tacka för. Och det var inte den enda gången på KTH, som jag erfor att Bertrams pedagogik---och hans solida kamratskap---”bar mig på hans starka händer”.

Sommaren 1947 sökte Bertram ett sommarjobb. Vår Professors i teknisk fysik, Valoddi Weibulls, föreläsningar i detonik och stötvågor låg i frontlinjen---bl a efter atombomberna i Japan---och Bertram sommarjobbade på Försvarets Forskningsanstalts (FOA) anläggning i Grindsjön, där man bl a var specialister på detonik.

Där upptäckte man snart Bertrams kapacitet: ”För Bertram är inga av våra problem främmande---inte ens de svåraste”---och en rejäl fortsättning i den kretsen, skulle följa.

På sensommaren 1948 hade vår legendariske fysikprofessor, Gudmund Borelius, ordnat en studieresa för F-45 till det fria Europa, och flera av fysikens ”strongholds”---Kammerling Onnes köldlaboratorium i Delft och Curie-laboratorierna i Paris m fl. Upplevelserna under den resan knöt kursen samman på ett extra fint sätt.

Efter tentamensperioden hösten 1948 var Bertram, planenligt, klar med praktiskt taget alla sina tentamina---och fortsatte därefter på FOA med exjobbet m m. (För min del hade jag en hel del kvar, men inte mera än att jag borde klara resten på lediga stunder, parallelt med arbetet på Försvarets Robotvapenbyrå. Men en allvarlig fråga kom upp: Jag hade inte alls tillräckligt många A i studentbetyget för att bli antagen som ordinarie studerande på F. Bertram nämnde då, att akademiska betyg möjligen också gav inträdespoäng. Jag tog reda på detta, och så var det. Läsåret 1945-46 hade jag fortsatt på AIHS hk som assistent till lärarna i de tekniska ämnena. Det läsåret föreläste där vår världskände professor Oskar Klein i matematik och mekanik---och jag var alltså hans övingsassistent under två terminer. Jag dristade mig att fråga Oskar Klein om han såg någon öppning för mig i mitt predikament---och han svarade genast: ”Jag ger dig direkt, och med bästa samvete, 1 betyg i matematik och 1 betyg i mekanik för fil kand”. Och därmed kom studierna på KTH ”i hamn”).

Efter tiden på KTH fortsatte kontakten mellan Bertram och mig, även under tiden i Bofors. Det var med genuin hjärteglädje som jag, hösten 1958, var 3:e opponent vid Bertrams doktorsdisputation---det blev ”laudatur” (vad var väl annat att vänta), och Bertram blev docent. Jag hade då lämnat Bofors, och var på väg till Japan, där jag arbetade 1958-1977.

När Bertram blivit professor i Lund, och vår äldste grabb skulle tillbringa vårterminen 1962 på ett gymnasium där, fick han bo hos Bertram. När vi fick vår första semester, våren 1962, var alltså Lund vår första anhalt på fosterjorden. Där tog Bertram emot oss, och tog oss alla med till spexet ”Uarda”: ”Vyssa, vyssa kilen/som jag fann i Nilen….”. Det var det ljuvligaste återseendet av fosterlandet vi någonsin hade kunnat drömma om---efter 3½ år in The Far East.

Bertrams vetenskapliga produktion tog honom 1966 på ett första besök till Japan. Det var verkligen ett kärt återseende---och Bertram bodde hemma hos oss. Där hade han också en bas, varifrån han litet bekvämare kunde komma till en del skeppsvarv/industrier och universitet, som låg en bit längre bort ifrån Kobe. På lediga stunder njöt vi genuint av Japans kulturella skatter, bl a i Kyoto. Med åren blev Bertrams kontakter med flera Japanska universitet etc naturligen väl etablerade---och Bertram lärde känna landet från norr till söder.

Bröllopet i Cork 1979. Kalle Hjerpe till vänster var Bertrams best man. Annes syster Carmel (Mrs Grant) till höger var en av tärnorna.

1977, när vi hade lämnat Japan och Bertram och jag återsågs i Lund, sa´ Bertram: ”Kalle, jag har träffat Henne---som jag gått och väntat på i hela mitt liv”. Bröllopet i Cork, 1979, var en dröm av härliga upplevelser--- med så många kära återseenden---också av Bertrams familj. Det bröllopet hör till Annies och mina allra finaste upplevelser (dessutom för mig som Bertrams ”best man”)..

Här skulle jag kanske säga: ”The rest is history”---för det allra mesta härefter har Du, Anne, ju upplevt---inklusive LTH:s 25-årsjubiléum som Bertram så mästerligt ordnade, och där han höll promotionstalet på klingande latin.

Men jag skulle kanske ändå inte sätta punkt, utan berätta om ytterligare några stunder med Bertram, och om den gemenskap som kamraterna på KTH F-45 har upplevt---och än idag upplever---tack vare våra eldsjälar.

Hösten 1994 tog Olle Hedebrant med hustru Brita initiativet och inbjöd kamraterna till Sandviken---snart 50 år efter starten på KTH. Olle hade starkt bidragit till Sandvikens spektakulära efterkrigsutveckling, och bruket ställde upp helhjärtat. Därefter har kursen träffats varje år, och valt datum att sammanfalla med Bertrams årliga sverigebesök (när Vetenskapsakademin utser nobelpristagarna). Vid dessa träffar har vi fått gedigna överblickar inom teknologi/vetenskap---med fortsatt gemenskap under en middag, ibland i någon av kamraternas hem. En del av våra eldsjälar har ordnat flera än en av dessa sammankomster.

När Bertram bjöd kursen till Irland 1999---där vi fick uppleva det irländska kulturarvet under en kort men oerhört givande vecka---har vi också Dig, Anne, att tacka för detta härliga minne.
(Att jag fick bo hemma hos Er var ett extra privilegium).

Vid vår sammankomst några år senare berättade Bertram vid middagen om hur han besteg Mt Fuji---och visade härliga bilder.

Och till sist: Vid träffen 1994---när föredragshållaren bara inte kom---tog Bertram fram en compactdisc ur portföljen och räddade aftonen med att, helt fascinerande, berätta om en bussresa över världens tak, från Kina till Tibet, som han gjorde i samband med en konferens i Peking, om jordskorpans plattors förskjutningar, dit han blivit inbjuden. Bertram såg sedan till, att det uteblivna föredraget (om framtidens kärnkraftverk) vid det följande årets träff säkrades, genom att tipsa om en alldeles rätt person.

När jag ringde Bertram och berättade att föredragshållaren var ”säkrad”, konstaterade vi att åren tycks gå allt fortare---medan man själv går allt saktare. Bertram noterade då, på ”Blandarens” härliga manér, att detta samband är precis detsamma som Einstein uttryckte 1905, genom sin klassiska formel, som anger hur den tid som vi fortlöpande avläser på ett ”fast” ur---i förhållande till vilket vi rör oss---går allt långsammare, desto snabbare vi rör oss. Och pudelns kärna är alltså den, att när vi med åldern promenerar allt långsammare, så noterar vi på det fasta uret att tiden går snabbare. (Och står vi stilla går klockorna lika).

Men vid vår träff hösten 2005 hade Bertram lämnat oss. Du, Anne, kom emellertid---och värmde oss, och lyste upp kvällen.

Ja, Anne---Kära---detta var allt jag hade. Allt gott till Dig !

Din tillgivne Kalle !