När Syster Else-Marie bad mig att nedteckna minnen från mitt första besök på Rögle Kloster, accepterade jag utan att närmare betänka vad det innebar. Ganska snart gav sig dock de två principiella svårigheterna tillkänna. För det första så händer det nästan definitionsmässigt inte så mycket under en klostervistelse för den som kommit dit för att arbeta ostörd i en rofylld atmosfär. För det andra, och viktigaste, insåg jag att mitt minne, som aldrig varit särskilt lysande, inte skulle vara helt pålitligt när det gällde att rekapitulera händelser 35 år tidigare, i oktober 1965. Vad jag mindes skulle kanske inte vara sant. Jag får skriva, som det heter, i god tro. Och för att sätta in mitt besök i sitt sammanhang vill jag också berätta om relaterade upplevelser utanför klostret.

Rögle kloster

Anledningen till besöket i Rögle hade att göra med den stundande invigningen av Lunds Tekniska Högskola (LTH). Detta evenemang hade uppskjutits från 1961 då högskolan startade, med 30 studenter och med mig som ende professor det första året, till den 28 oktober 1965, då högskolan hade omkring 1000 studenter och 28 professorer. Det ankom på mig att bl.a. hålla en installationsföreläsning vid själva invigningen på förmiddagen och att vara värd vid banketten på kvällen. Under tiden före invigningen fann jag det mycket svårt att förbereda föreläsningen och välkomsttalet vid banketten, eftersom jag ständigt blev avbruten av besök eller telefonsamtal när jag satt i mitt arbetsrum. Det var då någon nämnde Rögle Kloster.

Jag ringde klostret och en norsk röst svarade. Det var Syster Gertrud, som, efter vad jag senare erfor, av många betraktades som prototypen för Den Goda Nunnan. Men Syster Gertrud beklagade att det inte fanns någon ledig plats. Det var ju en stor besvikelse för mig, och när Syster Gertrud förstod detta talade hon om att det faktiskt fanns ett ledigt rum, men det var beläget i hönshuset.

Och så kom det sig att jag kom ut till detta vackra Rögle Kloster, med all dess stillhet och möjlighet till vilsamma promenader som generationer av stressade människor från olika orter och bakgrund har kunnat - och fortfarande kan - åtnjuta. Rummet i hönshuset var inte stort. Väggarna bestod av ohyvlade bräder. Där fanns en säng, ett bord, en stol och en läslampa, med andra ord precis vad jag behövde, varken mer eller mindre. Och under rummet höll hönsen till.

Jag fann att det gick utmärkt att koncentrera mig på mitt skrivande. Då och då fick hönsen ett utbrott av kommunikationsiver, men det störde mig inte. Det går ju mycket lättare att fördraga när höns beter sig som yra höns än när människor gör det. När jag behövde en paus tog jag en promenad i omgivningen, och det är vid sådana tillfällen man får de goda idéerna. Andra välkomna avbrott bestod i måltiderna, och jag lät mig, som så många andra, förföras av Syster Marias goda mat, med påtaglig italiensk accent. Vi åt i rummet vid ingången till bilblioteket. Ovanför den låga ingången till vänster om kapellet fanns en liten skylt, som sedan skulle sitta kvar i åtskilliga år. Den korta texten löd: "AKTA HUVET".

Några gånger bevistade jag kapellet under systrarnas bönestunder. Jag tror att det var åtta nunnor. Den unga priorinnan. Moder Ingrid, med fransk-svenska föräldrar, var alarmerande vacker och hade radikala åsikter. Det hade också den svenska Syster Catharina, som var mycket beläst i skilda ämnen. Syster Anne-Marie, från Schweiz, tycktes vara en stor tillgång för klostret genom sitt goda omdöme och praktiska handlag.

Efter några dagar blev jag uppgraderad till ett rum i huvudbyggnaden, som hade blivit ledigt. Det vette mot äppelträdgården, och det var just den tiden då systrarna plockade äpplen. Syster Catharina hade plockat en stor korg med vackert röda äpplen och kastade upp ett av dem till mig genom mitt öppna fönster. Jag hade då skrivit en skiss till min installationsföreläsning, och jag bad henne ge mig synpunkter på den. Hon kom med mycket välgrundade förslag till ändringar, såväl beträffande form som innehåll.

Jag skrev också mitt välkomsttal till banketten färdigt. Det var 600 personer som inbjudits, och det var många enskilda och grupper som skulle hälsas välkomna. Jag förstod att jag inte skulle kunna hålla i minnet var var och en satt, och det skulle ju se konstigt ut om jag hälsade någon N.N. välkommen och tittade åt galet håll. Så jag satte in pilar i mitt manuskript med hjälp av placeringslistan. Pilens riktning visade vart jag skulle vända huvudet och dess längd hur långt bort jag skulle titta.

Så blev det dags att lämna klostret, och med systrarnas välgångsönskningar reste jag till Lund och tog itu med förberedelserna där. Docent Jan-Öjvind Swahn, som hjälpte oss med det ceremoniella, hade fått ett samtal från förre Kanslern för Rikets Universitet, Herr Thomson, som krävde att få bli placerad före Landshövding Gösta Netzén vid banketten, under åberopande av något privelegium. Jag anmärkte att länets landshövding representerar Kungen i dennes frånvaro, och alltså måste sättas främst. "Du får bereda Dig på en utskällning", sa' Jan-Öjvind.

Vid invigningen, på förmiddagen, inträffade några överraskningar. Ordföranden för Organisationskommittén för Teknisk Högskola i Lund, Hjalmar Olson, öppnade ceremonin, som ägde rum inför 1000 åhörare i en nyligen färdigställd maskinhall vid LTH. Hans första ord var: "År 1940 lade den Malm'ska utredningen fram sitt betänkande ...", vilket var samma inledning som jag skrivit ner i mitt manuskript för kvällens välkomsttal. Jag förstod att jag inte skulle hinna vila särskilt mycket på eftermiddagen.

Ecklesiastikminister Ragnar Edenman förklarade LTH invigd, och därefter blev det dags för gratulationer och överlämnande av gåvor från universitet, högskolor, Lunds stad etc. Det var överenskommet att gåvorna skulle överlämnas till Hjalmar Olson, men Uppsalarektorn Torgny Segerstedt, som inledde det hela, överlämnade sin gåva till mig, och sedan följde de andra exemplet. Så kom det sig att jag, och inte Hjalmar Olson, skulle tacka för gratulationer och gåvor. Lyckligtvis lades gåvorna upp i en rad på podiebordet, vilket hjälpte mig att komma ihåg vilka som skulle tackas.

Därpå installerade Edenman mig, varpå jag installerade de 27 övriga LTH-professorena, däribland Lunds första kvinnliga, Carin Boalt, professor i Byggnadsfunktionslära. Vi hade en förenklad procedur, vår förvaltningschef, Lars Ingvar, läste upp namn och ämne, en teknolog, Eva Henriksson, som stod bakom mig, räckte mig (den hoprullade) professorsfullmaken ifråga, och jag installerade vederbörande. När Lars Ingvar läst färdigt, rörde Eva vid mig och sa': "Jaa har en kvar". Lars Invar hade råkat hoppa över ett namn, och jag måste meddela de tusen åskådarna att vi inte var alldeles klara. Mina kolleger visste ju vem vi hoppat över, och jag hittade hans fullmakt hos den som skulle ha installerats efter honom, och så kunde vi fullborda ceremonin. Många uppfattade detta som ett trevligt avbrott.

Min installationsföreläsning avlöpte utan missöde och nu återstod bara banketten, som gick av stapeln i Akademiska Föreningens Stora Sal. Den första som gick fram för att inspektera placeringslistan var Herr Thomson, och jag gick fram mot honom, beredd att mottaga den av Jan-Ojvind utlovade utskällningen. Han vände sig om, sträckte fram handen och sa': "Det var roligt att höra en humanist föreläsa om naturvetenskap". Sällan har jag blivit så fullständigt avväpnad, och resten av kvällen avlöpte väl.

Och därmed var mitt första besök till Rögle Kloster jämte anledningen till detsamma tillända. Jag har återvänt åtskilliga gånger och alltid funnit samma fridfulla plats och vänliga atmosfär, även om hönshuset för länge sedan ersatts av andra byggnader. Men fortfarande kan man höra en tupp gala om morgnarna.

Bertram Broberg