Tal vid AF:s årsdag den l december 1972

Titeln, Teknikernas intåg i Lund, är Martin Weibulls förslag. Jag tycker om den för att den ger mig en viss frihet vid behandlingen. Kanske någon tolkar in något ödesmättat i den: Det traditionsrika, humanistiska och idealistiska Lund ger vika för trycket från en krass, materialistisk omvärld. Själv uppfattade jag hösten 1961 för några, ack så korta, ögonblick teknikernas intåg i Lund som en händelse av utomordentlig betydelse. Fylld av förväntan gick jag till lärosal 6 i universitetshuset, där historiens första Lundateknologer skulle hälsas välkomna.

Jag undrade varför just den salen blivit utvald för detta högtidliga tillfälle. Kanske hade Esaias Tegnér hållit sina föreläsningar där, men, nej, det stämde inte tidsmässigt. En konservator hade säkert kunnat få fram intressanta saker ur salens svarta tavla; spåren från de tre sista föreläsningarna var dock för tydliga för att påkalla en fackman. Välkomstceremonin försiggick i närvaro av Ragnar Woxén från Stockholm. En av teknologerna hade munspel med sig, men någon musik förekom ej.

Efteråt församlades tekniska högskolan, lärare och elever, i studentkårens ordföranderum, där Erik Owers bjöd på sherry och förklarade högskolan invigd.

Det var samma höst som den ekonomiska fakulteten invigdes, med kung och allt, så när som på studenter. Bostadssituationen var prekär, och man talade om att låta studenter bo i sovvagnar nere vid bangården. Man räknade med att de 7.000 studenterna i Lund skulle förökas med 1.000 om året under 60-talet, något som många uppfattade som en överdriven prognos.

En objektiv beskrivning av vårt intåg, som försiggick successivt under större delen av 60-talet, borde kanske läggas på kronologisk eller funktionsindelad grund. Jag har emellertid valt att söka ge glimtar från uppbyggnaden, med uppenbar risk för att bli både osystematisk och subjektiv.

Osystematisk var däremot inte uppbyggnaden av tekniska högskolan. Sen 1955 års universitetsutredning, under ordförandeskap av Torgny Segerstedt, i sitt sjätte delbetänkande 1959, förordat en tredje teknisk högskola i Lund, och vårriksdagen 1960 tagit förslaget, tillsattes en organisationskommitté med Gustavbergschefen Hjalmar Olson som ordförande, rektorn vid tekniska högskolan i Stockholm, Ragnar Woxén, som verkställande ledamot och Lars Ingvar som sekreterare. I kommittén ingick även bl a en avdelningschef i ecklesiastikdepartementet vid namn Sven Moberg. Sex subkommittéer sattes omedelbart i arbete, en för vardera sektionerna teknisk fysik, elektroteknik, maskinteknik, väg- och vattenbyggnad och arkitektur samt en för biblioteksfrågor. Redan 1961, efter ett år, hade kommittén kläckt detaljerade program för hela högskolans uppbyggnad, exklusive kemisektionen, som kom senare. Varenda kvadratmeter, lärartjänst, biträdestjänst, varenda travers osv fanns inprickad i ett tidsschema, som sedan följdes. Alla sex sektionerna, inklusive kemisektionen, var i gång 1965, då vi tog in nära 500 studenter, och 1968 kunde uppbyggnaden anses definitivt avslutad. Nu tar vi in omkring 600 per år.

Organisationskommitténs utomordentliga planering var nyckeln till en framgångsrik uppbyggnad, som dock inte skedde fullt så maskinmässigt som man kanske skulle kunna tro, utan gav plats för åtskilliga improvisationer. Bl.a. hyrde vi hösten 1964 Reflexbiografen som föreläsningssal, när våra byggnader inte blev färdiga i tid. Jag kan väl också avslöja, att det vid ett tillfälle var tveksamt om vi skulle lyckas följa den uppgjorda tidsplanen. Från högskolan presenterade vi vissa minimivillkor för lokalproduktionen, som måste hållas, om vi skulle våga sätta igång väg- och vattenbyggnadssektionen vid planerad tid, 1964. Byggnadsrådet Ragnar af Malmborg, ledamot av organisationskommittén, ville inte ge några garantier, men räknade med att kunna uppfylla villkoren. Det gick vägen, men nog var det rätt spännande under mitten av 60-talet.

Lite överdriven, men ändå rätt träffande var, åtminstone i den del, som avser lokalsituationen, Claes Sturms poetiska beskrivning i Dagens Nyheter hösten 1965: "Deras (teknologernas) början blev svår. De betraktades av filosofer och teologer och andra bärare av lundensiska traditioner som inkräktare, som ett bevis för den nya tidens ondska. Samtidigt hade de inte någon egentlig hemvist. Det gick väl an för dem, som studerade byggnadsteknik. De fick handgriplig undervisning, där de snavade fram bland lyftkranar och byggnadsställningar på de blåsiga fälten i nordöstra kanten av Lund".

Organisationskommittén fick, enligt min mening, en lyckad sammansättning med förankring i ecklesiastik- och finansdepartementen, med den samlande gestalten Hjalmar Olson som ordförande och med den effektive Ragnar Woxén som verkställande ledamot. Woxén var ordförande i alla subkommittéerna och han fungerade även de första åren som högskolans rektor. Det gick lätt att arbeta i den lilla organisationen där alla kände alla. Woxén kom till Lund varannan tisdagsmorgon, löste alla problem på förmiddagen och åkte tillbaka till Stockholm på eftermiddagen. Hans sätt att handskas med stadgar och förordningar förde osökt tankarna till Alexander och den gordiska knuten och ledde ofta till fördelaktigare resultat för tekniska högskolan i Lund, än om vi följt Kungl. Majt:s åsikt.

Kommitténs sekreterare, Lars Ingvar, utförde ett utomordentligt arbete som chef för LTH:s lilla förvaltning, där han till att börja med personligen ombesörjde praktiskt taget allt, och det är sant som han berättat på sitt karaktäristiska sätt, att han sysslade med anskaffande av såväl toalettpapper som professorer. Kvaliteten på de sistnämnda avgjordes dock av fakulteten vid tekniska högskolan i Stockholm, utökad med LTH:s egna professorer, tills vi var tillräckligt många att ta över. Första året var jag ensam professor vid LTH. och av principiella skäl reste jag alltid upp till Stockholm för att deltaga i fakultetens sammanträden, även när ärendena på dagordningen var så klara, att de kunde ta bara tio minuter. Jag återvände då till Lund med lite dåligt samvete för de utgifter mina resor åsamkat statsverket, men med en känsla av tillfredsställelse att ha markerat att LTH:s tillsättningsärenden aldrig reducerades till en huvudstadsangelägenhet.

Sen kom under några år professorsutnämningar på löpande band, och det var lätt att få sökande. En sökande var bosatt i Australien och vi bad honom spela in sin provföreläsning på band vid svenska ambassaden, något som väckte viss uppmärksamhet i det nya Universitetskanslersämbetet. Vid invigningen 1965 fanns 28 professorer på plats, däribland Lunds första kvinnliga, Carin Boalt, och några år senare var vi nära 50. Av naturliga skäl har många av en teknisk högskolas professorer annan meritering än en strikt akademisk, och det hände att någon sökande försiktigt hörde sig för om professuren var förenad med någon lön. Men t o m en amanuens i Statens Lönenämnd undrade en gång hur tekniska högskolans professorer avlönades: "Ar det en stiftelse?”

Vi hade förankring i Lund från allra första början, bl a genom docent Sven Lennander, redan tidigare hemtam vid fysikum. Han organiserade upp fysikundervisningen och var stöttepelare även på många andra sätt. En annan lundensare, professor Lennart Minnhagen, styrde som dekanus sektionen för teknisk fysik. Till Skåne återvände professor Ove Pettersson och blev dekanus för väg- och vattenbyggar- och arkitektursektionerna, en uppgift för vilken han var synnerligen välkvalificerad som han tidigare varit dekanus för arkitektursektionen vid tekniska högskolan i Stockholm.

Som ofta påpekades fick högskolan en ung lärarkår - vid invigningen 1965 räknade någon ut att professorerna i medeltal, och med rätt liten spridning, var födda i februari 1924, något som möjligen kunde betraktas som en fördel just då, men i så fall inte längre fram i tiden. En kollega, som jag nyligen språkade med efter ett sammanträde, påminde mig om detta resonemang och hävdade att den tiden nu var inne, men jag tror att det rörde sig om en tillfällig sinnesstämning.

En sådan tillströmning, som vi hade de första åren av lärare och assistenter, som i regel måste hämtas utanför Lund, hade inte varit möjlig i bostadsbristens tider, om inte staden trätt emellan i konsekvens med sitt åtagande att härbärgera den tekniska högskolan. Även för våra studenter lyckades staden, nationerna och framförallt AF skaffa bostäder, trots den enorma anstormningen under 60-talet. Det är lätt att förstå, att det var en stor lättnad för oss på högskolan att praktiskt taget slippa tänka på dessa synnerligen krävande uppgifter. Även på många andra sätt underlättade staden, AF och nationerna vår verksamhet.

När det gäller byggnadsprogrammet för högskolan, vill jag gärna framhålla Ragnar af Malmborgs aldrig vikande intresse för Lund. Första året, 61—62, höll vi till i folkskoleseminariet vid Getingevägen. Hösten 1962 flyttade vi till de i all hast uppförda s k snabblabben M och E, som Woxén året innan skissat upp på ett rutat A4-papper under ett sammanträde. Snabblabb M skulle sedan övertas av zoofysiologerna, vilket var anledningen till att det fanns sanerings-duschar i korridorerna, till glädje för somliga teknologer. Under åren 1964 - 68 lyckades byggnadsstyrelsen få fram 55.000 m2 nettoytor för högskolan, och Klas Anshelm, arkitekten, har särskilt framhållit betydelsen av att det inte fanns några professorer att samråda med under ritningsstadiet.

Högskolans område har gamla anor och är omnämnt redan i samband med bondeupproren mot ärkebiskop Absalon 1181. Det hade också gamla vackra namn, som nu tyvärr fallit i glömska. Där man förr letade efter Smörlyckan letar man nu efter institutionen för livsmedelsteknik, och i stället för Pålsjö tegelbruk kan man hitta institutionen för byggnadsmateriallära. I jämförelse med tekniska högskolor i andra världsstäder har vi unika möjligheter att expandera, såväl inom området, där varje byggnad ska kunna byggas till 100 %, som utåt, åt Tomelillahållet. Vi trivs bra där, och därtill bidrar den förnuftiga planering, som gick ut på att lägga de institutioner från naturvetenskapliga och medicinska fakulteterna, som har närmast anknytning till högskolan, i samma byggnader som motsvarande högskoleinstitutioner. Området är väl skyddat från besökare, inte genom inhägnader, utan genom frånvaron av skyltar. Orsaken till dröjsmålet med skyltningen är, inom parentes sagt, inte längre att man är osäker om lämplig färg på skyltarna, utan att man väntar på lösningen av frågan om parkeringsavgifter, en sammankoppling som kanske för en lekman inte framstår som kristallklar.

Teknologerna, som skrevs in i Lunds studentkår fann sig väl tillrätta i Lund, och organiserade redan första året den frivilliga TLTH, Teknologsammanslutningen vid Lunds Tekniska Högskola. De 30 pionjärerna var utomordentliga. De förberedde ytterst omsorgsfullt omhändertagandet av nästa års 80 nya teknologer, med informationsaftnar, fadderverksamhet och fester. De gjorde allt för att de nya skulle känna sig välkomna. Jag förstod därför så väl deras förbittring, när ett par akademiska lärare skrev en insändare i Sydsvenska Dagbladet om att pennalismen var återinförd i Lund. De hade antagligen observerat att de namnskyltar, som de nya teknologerna fick för att snabbare lära känna varandra, såg lite festligare ut än ordinära kongresslappar. Teknologerna ville svara, men jag var rädd att det skulle uppfattas felaktigt, som en dialog mellan högskolan och universitetet, förd på insändarspalterna. Teknologerna beslöt också att inte ägna insändarskribenterna någon uppmärksamhet.

Som bekant är namnet på Lundateknologen Truls eller Trula. beroende på kön. Namnet Truls är Hannes Alfvens idé. Han lanserade dock förslaget Truls och Karna, men så stor skillnad tyckte alltså teknologerna inte det behövde vara.

Redan från början bereddes representanter för teknologerna plats i högskolans kollegier, när utbildningsfrågor diskuterades. Studeranderepresentant vid det första sammanträdet var dock ingen teknolog, utan studentkårens utbildningschef Sverker Oredsson, som senare i egenskap av kårordförande blev mycket uppskattad av teknologerna, dels för att han lyckades normalisera de tidigare lite spända förhållandena mellan teknologer och andra studenter, och dels för att han uttalade sig mot avklippning av teknologmössornas tofsar. Att vi från början hade studeranderepresentanter i kollegierna innebar, att den nya stadgan 1964 inte betydde någon större förändring i den delen för oss. Teknologsammanslutningen organiserade också snabbt ett studieråd, som arbetade mycket effektivt och utgjorde modell för det som sedan bildades av Lunds Studentkår. Teknologerna blev också väl omhändertagna av den sydsvenska industrin. Ett synligt bevis är Loftet mellan Kemicentrum och Getingevägen. Det var en gammal ladugård, som byggdes om, och det var Klas Anshelms idé. SIAB-direktören Åke Grenner, en gång kårordförande vid tekniska högskolan i Stockholm skötte ombyggnaden. Ingen vill väl påstå, att landshövding Netzén den l oktober 1965, samma dag som mellanölet kom, invigde ett svartbygge, men säkert är att marken var statens och att teknologerna inte vid den tiden hade fått dispositionsrätten till marken. Några månader senare frågade jag byggnadsrådet Ragnar af Malmborg, som varit med vid invigningen, hur det låg till med dispositionsrätten. Han svarade: ”Loftet,  det har jag aldrig hört talas om". Han var en förnuftig karl, och jag beslöt att inte fråga honom någon mer gång.

Liksom många andra lärare på LTH har jag haft många roliga stunder tillsammans med teknologerna, och jag känner djup tacksamhet mot alla de många studenter, som med friska initiativ och mycken glädje arbetat inom teknologsammanslutningen. Inte glömmer man så lätt den gång, när telefonen ringde klockan två på natten och någon försynt frågade, om jag eventuellt gått och lagt mig. eller om ordförandena i de nordiska tekniska högskolornas studentkårer, som var på besök i Lund. kunde komma och hälsa på. Och gitarr hade de med sig. Och flera lärare kan berätta att de fått besök den 12 december av någon teknolog, som velat låna portnyckeln, utan att vilja tala om varför.

De första åren hade teknologerna ovanan att skjuta med ollonpistoler på sina fester, bl a vid en nollegasque här i Stora salen, samtidigt som Pakistans ambassadör föreläste i Konsertsalen. Efter en stund kom ett sändebud från Konsertsalen och upplyste om att skotten hördes. Efter sin föreläsning tittade ambassadören in till oss ett tag. Tidningarna berättade givetvis om pistolhot mot ambassadören. Några månader senare såg jag honom på ett coctail-party på ryska ambassaden och hoppades att han inte skulle känna igen mig, men han styrde kurs rakt på mig och sa: "I like those parties".

Teknologerna organiserade också världens första datadans, en middag med dans för 800 personer, placerade med hjälp av datamaskin, som på basis av lämnade uppgifter om längd, vikt, åsikter och intressen, räknade ut hur hopparningen skulle ske för att största möjliga lyckotal skulle uppnås, f ö med en metod, som utvecklades i England under kriget för att på ett optimalt sätt utnyttja godsvagnsparken för transporter. Tillställningen väckte uppmärksamhet även utanför landets gränser; bl a omnämndes den i Washington Post. Ingen uppföljning har gjorts, men det är dokumenterat att flera av paren inte insåg att det hela skulle betraktas som ett glatt skämt, utan har gått och gift sig.

En skillnad mellan teknologerna och de flesta andra fakulteternas studenter är, att varje teknologsektion och årskurs hänger ihop, ämne efter ämne, hela studietiden. Man känner varandra väl, vilket bl a har den märkliga följdeffekten, att även rätt obetydliga incidenter vid föreläsningarna, t ex att en bild kommer upp och ner. väcker allmän och hörbar glädje. Professor Gunnar Blom, som undervisar både naturvetare och tekniker, har upptäckt detta förhållande, och berättar också om den gång han föreläste för båda grupperna samtidigt, då alla satt tysta och allvarliga. Det räcker tydligen inte med att hälften av studenterna känner varandra.

Teknikerna installerade sig i Lund med rätt mycket möda. På alla institutioner skrevs febrilt på kompendier, laboratorier byggdes upp och forskarlag organiserades. Instrumentmakare, institutionstekniker, tekniska biträden och sekreterare arbetade hårt och engagerat med att få verksamheten igång. Uppbyggnaden kunde genomföras utan att vi behövt ställa in en enda lektion av brist på lärare eller lokaler. Subkommittén för biblioteksfrågor avled dock raskt av den vanliga orsaken, nämligen en utredning på riksplanet. Att UB var för trångt var dock hela tiden klart. När högskolan invigdes den 29 oktober 1965 intervjuades Lars Ingvar och jag i TV av Eskil Block, tidigare assistent i mekanik vid högskolan. Blocks sista fråga gällde vad den nya högskolan önskade sig mest, och han hade instruerat mig att vid svaret titta vädjande mot svenska folket i kameralinsen. "Ett tekniskt bibliotek", sa jag och försökte anlägga en min som skulle kunna väcka medlidande hos en köttätande blomma, men inte har vi fått något. Ett förslag om ett UB 2 för teknisk, naturvetenskaplig och medicinsk litteratur med placering nära fontänen

Fontänen av Arne Jones

Fontänen på högskolans område, ligger dock sedan något år på kungens bord, och dröjsmålet med beslut har säkert andra orsaker än att man är rädd att det ska stänka vatten på böckerna. Att Anshelms och Jones' skapelse, som konstruerats av en av landets skickligaste byggnadskonstruktörer, Åke Holmberg, oftast varken får behålla vattnet eller kan kasta upp det. beror huvudsakligen på orsaker, som min egen institution kunnat hjälpa till att klarlägga, när vi analyserat påträffade glasbitar med den karakteristiska linsform vi så väl känner igen från vår egen slangbelleperiod.

År 1967 blev det dags att promovera de första doktorerna, två till antalet. Till vår stora förvåning fick vi i anslag för detta arrangemang 8.000 kr av kungen, det vi hade begärt. Förklaringen kan möjligen vara att kungen fått en felaktig uppfattning om tillställningens format. Till saken hör att Lars Ingvar har en handstil, som är mycket estetiskt tilltalande, när man ser den på papperet som helhet, men de enskilda orden kommer inte alltid så tydligt fram. I maskinskrivet skick stod att vi ämnade promovera två doktorer och åtta docenter, men i Lars Ingvars manuskript handlade det om två doktorer den åttonde december. Vid doktorspromotionen frångick vi en gammal akademisk tradition. Vi ville nämligen inte skaka ner domkyrkans murar genom salutskott med kanon utan använde oss av trumpetstötar.

Organisationskommittén fungerade som högskolans styrelse, även om vi några år efter starten bildade ett inofficiellt konsistorium i Lund. De första åtta åren utgjorde för kommittén ett idealtillstånd, då man kunde kommunicera direkt med kungen, men så småningom fick vi finna oss i att låta våra ärenden passera UKÄ. När Sven Moberg blev statssekreterare utträdde han ur organisationskommittén och Ragnar Woxén avgick efter det han blivit generaldirektör och chef för LUP-nämnden. Jag efterträdde Woxén som kommitténs verkställande ledamot, för att senare avlösas av Ove Pettersson, som i sin tur avlöstes av Sven Johansson. En av organisationskommitténs uppgifter var att framlägga förslag om högskolans framtida status, fortsatt fristående högskola eller fakultet i universitetet.

Eftersom det knappast är någon hemlighet, att vårt intåg i Lunds Universitet skedde högst motvilligt, vill jag uppehålla mig ett tag vid statusfrågan. Organisationskommittén framlade sitt förslag först 1967. Orsaken till att det tog så lång tid var bl a att man ville avvakta först den nya universitetsorganisation, som trädde i kraft den l juli 1964 och senare U63:s förslag om organisation av tekniska högskolan i Linköping. Därtill kom att uppbyggnadsarbetet inte fick äventyras och att ärendet krävde en del utredningar. En expertgrupp under ordförandeskap av Ångpanneföreningens ordförande, Folke Petri, tillsattes 1965. Dess uppgift var att precisera de båda huvudalternativen, för att ge organisationskommittén ett underlag för jämförelse. Expertgruppen tog sig emellertid före att försöka lösa kommitténs uppgift, dvs man lade fram ett förslag till framtida status för högskolan, innebärande en form av integration. Den fick dock finna sig i att omarbeta sin utredning mera i enlighet med direktiven, dvs man preciserade förslag på lämpliga utformningar av olika alternativ, där man dock förordade en partiell integration, med huvudmotiveringarna, att kungen ville ha integration och att ekonomiska fördelar stod att vinna, båda motiveringarna utan bevis. Partiell integration skulle enligt expertgruppens mening innebära att man tillvaratog fördelarna, men undgick nackdelarna i renodlade huvudalternativ. Vad innebär partiell integration? Jo, bl a ett trehövdat rektorsämbete med en rektor från tekniska högskolan, en från universitetet och därtill förvaltningschefen. Jag är angelägen att framhålla, eftersom jag vet att missuppfattningar förekommit, att detta aldrig för ett ögonblick var organisationskommitténs förslag. Tvärtom, vi hävdade bestämt att en rektor plus förvaltningschef var det enda tänkbara i ett integrationsalternativ. Förslaget var, i själva verket, enligt min mening utomordentligt farligt: Om de tre i rektorsämbetet inte kunde samsas skulle det kunna ligga nära till hands för statsmakterna att utnämna en generaldirektör till ensam chef med två rektorer som nån sorts vetenskapliga rådgivare. Att en sådan utveckling inte alls vore otänkbar framgick av att Statskontoret i en tidigare utredning om universitetens organisation skisserat ett liknande generaldirektörsförslag. Även om en generaldirektör möjligen kunde säga "Du, Sven" eller "Du, Olof" eller t o m "Du, Gunnar" på ett mer förtroligt sätt än ett traditionellt rektorsämbete, så skulle säkert den förtjänsten mer än uppvägas av att de sista resterna av universitetens självstyrelse försvunne. Man kan dock inte bygga sina ställningstaganden på lösa förmodanden, så jag beslöt undersöka hur viktigare tidigare kända tremannastyrelser fungerat och sände resultatet i ett privatbrev till Hjalmar Olson.

Jag nämnde först det första triumviratet i Rom, Crassus, Pompejus och Caesar. När Crassus märkte att hans ämbetsbröder började överglänsa honom, startade han krig mot parterna, som förde hans huvud till sin konung Orodes, medan Pompejus' huvud erbjöds åt Caesar, som kom till Egypten bara några dagar för sent för att själv få hugga av det. Inte heller erfarenheterna från det andra triumviratet i Rom var direkt uppmuntrande för ett trehövdat rektorsämbete: Plutarchos, som säkerligen hade en luttrad syn på historiska bedrifter, anmärkte att han inte visste något värre exempel på omänsklighet och barbari. Franska revolutionens triumvirat var heller inte genomlyckat, Barnave avrättades 29 nov 1793 och de Lameth gick i landsflykt efter att ha anklagats för landsförräderi. Jag hittade ingen mera känd tremannastyrelse från modern tid, men just när jag sänt brevet kom jag att tänka på en, och rätt ska ju vara rätt, så jag ringde till Hjalmar Olson och påminde om trojkan Molotov, Malenkov och Berija. Universitetsrådet Hammar påstår, att det lilla ordet trojka verksamt bidrog till den snabba avsågningen av förslaget om ett trehövdat rektorsämbete; jag vet inte.

För att göra en lång historia kort, så framlade organisationskommittén ett förslag om en fristående högskola. Kommittén var inte enig, däremot fanns en hundraprocentig enighet bland högskolans lärare, anställda och elever. Vad var våra skäl?

Skälen var många. Man får göra klart för sig att frågan inte rörde något annat än om det skulle vara gemensam förvaltning, gemensamt rektorsämbete och gemensamt konsistorium för de båda läroanstalterna eller inte. Den rörde inte frågor om t ex forskningssamverkan; sådan sker ju direkt mellan institutioner utan omväg över förvaltning. Den rörde inte heller sådana perifera servicefunktioner som i princip skulle kunna köpas utifrån, t ex kassa och redovisning, parkförvaltning och fastighetstjänst. Sådana funktioner kunde integreras separat, vilket f ö redan tidigare var genomfört.

Varför ville vi då ha en egen förvaltning, eget rektorsämbete och eget konsistorium? Vi har sex sektioner med knappt tio professurer i vardera. Den enheten kan ledas av ett rektorsämbete jämte konsistorium, som har direkt tillgång till förvaltningsapparaturen på ett helt annat sätt än en enhet med åtta fakulteter. Låt mig ta ett exempel från min egen erfarenhet. När statsmakterna i mitten av 60-talet fann, att det var dags att demonstrera för LTH att man inte ansåg frikostighet vara en dygd, skar man på en gång ner kursanslaget med en tredjedel. Det betydde naturligtvis stora svårigheter för institutionerna och vi utarbetade på LTH:s förvaltning ett fördelningsförslag, baserat på vår kännedom om institutionernas verksamhet, ett förslag som mottogs med något av upprorsstämning. Jag inrättade en klagomur på två dagar, indelade i tjugominutersperioder, där jag diskuterade förhållandena med varje prefekt för sig, vilket i några fall ledde till smärre jämkningar och allmänt till full information, och ingen kände sig längre speciellt illa behandlad. Den personliga kontakt, som vi hade mellan tjänstemännen på förvaltningen och dem på institutionerna var av stor betydelse och är omöjlig att upprätthålla i en stor organisation.

Samverkan utåt mot andra tekniska högskolor var en annan betydelsefull sak, som talade för en fristående högskola, ökningen av beslutsnivåer vid integration, genom att vi då måste inrätta en fakultetsnämnd, var ytterligare en.

Lunds universitet uppträdde mycket juste i statusfrågan, och även om jag tror att starka sympatier fanns för en integration, så lämnade man frågan öppen i sitt remiss-svar och koncentrerade sig i stället på att diskutera lämplig utformning om statsmakterna bestämde sig för integration. Vi hade f ö goda kontakter med Philip Sandblom, Per Stjernquist och Stig Hammar under utredningstiden.

Man kan spekulera i vad som hänt, om expertgruppen förstått att deras förslag om partiell integration var omöjligt. Det är tänkbart, att man då förordat en fristående högskola, dock antagligen inte enhälligt. Lunds universitet hade möjligen också klart förordat fristående högskola, om man insett de svårigheter administrationen nu har att klara den stora integrerade enheten. Men sannolikt hade statsmakterna ändå stannat för integration. Våra långa utredningar kan nog, trots allt. bara betraktas som utslag av ett konsekvent upprätthållande av illusionen att frågan skulle komma att behandlas förutsättningslöst. Denna uppfattning styrks av departementets val av remissinstanser, i vilket bl a Svenska Teknologföreningen saknades.

Vad har det nu betytt att landets tredje tekniska högskola placerades i Lund? Ja, ser man på rekryteringen av elever, så finner man att, helt programenligt, de allra flesta kommer från Sydsverige, främst från Skåne. Här fanns således ett latent behov av en teknisk högskola. Närheten till Lunds universitet betyder för teknologernas del att de också kan läsa konsthistoria, praktisk filosofi, ekonomi osv, vilket också några gör, och en och annan universitetsstuderande läser tekniska ämnen. Många av den tekniska fakultetens forskare har samarbete med forskare från andra fakulteter. Ibland rör det sig om större projekt, oftast dock om mera tillfällig samverkan. En undersökning skulle antagligen visa att sådana kontakter tvärs över fakultetsgränserna är långt vanligare än man i allmänhet tror. En doktorand från odontologiska fakulteten kanske får hjälp av en forskare vid den tekniska med att analysera spänningsoptiska bilder, men ingen utomstående registrerar denna samverkan. Strax efter det jag kom till Lund hörde sig konsthistorikern och medeltidsarkeologen docenten Cinthio för om när professuren i byggnadsmateriallära skulle komma - hans intresse därav var förbundet med hans stora intresse för domkyrkan. Teologer och tekniker byggde en gång Lunds domkyrka - samverkan över fackgränser har alltid förekommit.

Men, är så'n samverkan inte bara randeffekter, behövs den verkligen?

Jag tror. att goda kommunikationsvägar mellan tekniker och andra akademiker, gärna upptrampade redan under studietiden, är en nödvändighet i ett modernt samhälle. Man ser här, tyvärr, ännu många brister. Låt mig exemplifiera. Datamaskiner sätts direkt i händerna på administratörer, som utnyttjar dem på ett sätt, som om de aldrig hört talas om en huvudsats i ergonomin, att maskiner ska anpassas till människan, inte tvärtom. Så t ex skriver man nu i kallelser och andra skrivelser datum enligt den bakvända, men (förment) datamaskinvänliga   personnummermetoden, som f ö inte anses tillåta omnämnande av veckodag. Man måste alltid tänka några sekunder för att vända det rätt. Försöker man lära människor tänka som en datamaskin? Är det någon som tror, att vi i en framtid tycker det blir lika naturligt att säga: "Jag ska gå och titta på 1984-05-01-tåget" som nu att tala om l :a maj-tåget?

Rationaliseringar är i allmänhet rationaliseringar för den som utarbetat systemet, typ postnumren eller t ex det nya konteringssystemet för våra driftskostnadsanslag, där mängden av institutioner dresserats att utföra ett betydande merarbete till glädje för statskontor och riksrevisionsverk. Förskottsrekvisitionsblanketter var förr så enkla att var och en kunde fylla i dem utan hjälp, nu ser de ut som korsord; det vimlar av rutor, som man ska placera bokstäver eller siffror i enligt särskilda ritualer, inte tillräckligt många rutor för den som bor i Beddingestrand för att få med hela adressen, men i stället tillräckligt många för att rekvirera 10 miljarder kronor så när som på ett öre.

Såna saker tror jag tekniker och administratörer skulle behöva prata igenom. Tekniker och medicinare har andra ting att diskutera osv. De stora miljövårdsproblemen kan inte lösas utan tekniker, men de kan inte lösas bara av tekniker. Samma gäller de flesta andra väsentliga problem, t o m så (skenbart) renodlat tekniska som vår energiförsörjning. Och det är mot den bakgrunden jag helst vill se teknikernas intåg i Lund, inte som ett införande av ett institut på andra sidan vattentornet, utan som ett tillförande av nya slag av kunskaper och idéer till de, som redan fanns i lärosätet Lund.