Verksamhet vid ett universitet består av forskning och av utbildning. För att dessa primära verksamheter ska löpa hyggligt fordras en hel del andra verksamheter, i form av service, administration, studentkårverksamhet, planering osv. Beroende på var i organisationen man står får man olika perspektiv på denna mångfacetterade verksamhet. Vi har väl känslan av att t.ex. riksrevisionsverket betraktar universiteten främst som ekonomiska enheter där den kamerala verksamheten är den viktigaste, statskontoret betraktar oss som organisatoriska enheter där förvaltningsapparaten är viktigast, UHÄ betraktar oss som en filosofisk fakultet osv. Vi, som är anställda eller studenter vid universitet har ett perspektiv där de egentliga primära uppgifterna, forskning och utbildning, också synbarligen tar sig som primära, och vi betraktar övriga verksamheter som viktiga stöd för forskningen och utbildningen. Men även bland oss anställda och studenter är perspektiven olika, och jag tror att det är viktigt att vi fungerar som en enhet och inte som två eller tre för att perspektiven från de olika synpunkterna ska komma fram så att vi ska kunna lösa de primära uppgifterna på ett tillfredsställande sätt.

Den s.k. demokratiserigen av utbildning har ju som bekant lett till försök med nya samverkansformer mellan olika grupper inom universitet. När jag lyssnar på diskussionerna om utformningen av dessa försök har jag frapperats av det nedslående faktum att dessa diskussioner sällan rört hur lärare, övriga anställde och studenter ska samverka, utan i stället har man utgått från att det finns motsättningen mellan grupperna och diskuterat hur man ska uppnå balans. Man talar när det gäller utbildningsnämderna om 4 2 4, 4 1 3, 3 2 4 osv dvs antalet lärare, assistenter och studenter. 4 2 4 låter som fotballstaktik, men tyvärr med den skillnaden att i det fallet är utgångspunkten hur de olida linjerna ska samverka på bäste sätt, inte hur de ska balansera varann. Jag tror det är viktigt att vi fortsättningsvis diskuterar med utgångspunkt från att vi behandlar frågor som rör flera olika grupper inom universitet och att dessa grupper har i stort sätt gemensamma målsättningar och skall samarbeta för att på bästa sätt nå de eftersträvade målen.

Lunds Universitet

Universitet i Lund har så många underbart fina lärare, anställda och studenter att det vore egendomligt om de inte skulle kunna fungera tillsammans som en enhet. Därför bör vi röja under de murar som (rent byråkratiskt) står i vägen.

Rektorsvalet är uppenbarligen en fråga som rör alla anställda och studenter vid universitetet, även om det gör så i olika grad. Rektorsämbetet ska ju ha överseende över allt som rör universitetet och bl.a. vaka över examination och utbildning. Rektorsvalet är därför inte något exklusiv angelägenhet för de ordinarie lärarna. Framställningarna från de övriga anställde och från studenterna att få delta i provvalet syns mig därför minst sagt rimlig. Om vi här beslutat att utestänga dessa grupper så handlar vi inte i den anda, som jag anser bör prägla universitetet, den som bygger på samverkan. De motsättningar vi under den senare tiden känt av i form av ibland rätt dramatiska händelser har, enlight min uppfattning, i mångt och mycket berott på bristande vilja eller mögligheter till dialoger mellan olika grupper. Om vi utestänger övriga anställda och studenter, är det framförallt oss själva vi isolerar. Vi ska inte vara rädda för att konfronteras med de ibland extrema opinionsyttringar, som kan komma fram från en del håll. Vi vill väl alla hellre se hundra blommor blomma än hundra poliser i Lundagärd.

Jag ser ett provval där övriga anställda och studenter deltar som en opinionsyttring av en församling på nominellt 496 deltagare i stället för - om lärare vore ensamma - nominellt 315. Jag ser det inte som en församling uppdelad på tre olika grupper, som sträver mot olika mål.

Med hänvisning till vad jag sagt yrkar jag på att studenternas och de anställdes framställningen om att få deltaga i provvallet bifalles.