Tal givet av Bertram vid studentklassens -45 möte 2004 (Uppsala Alumni)

När man träffar gamla gymnasiekamrater faller det sig naturligt att se tillbaka. Dryden sa en gång: "Not Heaven itself upon the past has power." Några har tolkat det ingefär som att "gjort är gjort" och kan inte ändras, men det menar jag är en missuppfattning av Dryden. Det förflutna är mångtydigt och det perfekta föremålet för en skapande fantisi - det kan inte ens himlen göra något åt. Det är framtiden som är entydig och fri från överaskningar.

Tänk bara på den biologiska evolutionen, så full av dramatiska och fantastiska händelser - men inte väntar vi oss några särskilt uppseendeväckande nyheter i framtiden, möjligen går vi och rädda för att den där korta kvisten på evolutionsträdet som representerar människan ska brytas av, men i det kosmiska perspektivet är ju detta "en pipa snus" för att använda von Wrights bidrag till svenska språket.

Framtiden är i själva verket så tråkig, att det enda, som är värt att se fram mot, är det nya förflutna, som den kommer att generera, och som vi sedan kan forma efter önskan.

Oscar Wilde har tangerat det här ämnet i "The Decay of Lying" när han påpekar att i klassiska historieskildringar (han nämner bl.a. Pliny och Tacitus), så hänvisas fakta till sin rätta underordnade plats eller också utesluts de helt och hållet på grund av sin allmänna trågihet.

Det är sådana förhållanden som gör, att himlen håller sig med en så kvalificerad dörrvakt som Sankte Per. Hade det förflutna varit en fråga om fakta, så hade ju allt kunnat läggas på data, och dörren kunde öppnas efter ungefär samma metod som när man tar ut pengar på bankomat.

På andra sidan dörren ligger framtiden, och, inte särskilt överaskande, så är den enformig och händelsefattig. Strängaspel pågår och belysningen står på hela tiden. Har ni förresten tänkt på, att, på någotsätt, vår fantasi är mycket mer välutvecklad, när det gäller helvetet?

Lyckligtvis hör den där enformigheten i himlen bara framtiden till och är således ointressant. Albert Einstein sa en gång:"Jag tänker aldrig på framtiden. Den kommer tid nogs andå."

Som förflutet blir himlen rent paradisisk och uppvisar en mångfald av det mesta - det har ju Dante givit besked i Komedien.

Jag har väl tillfredsställande motiverat min tes om att det förflutna står skyhögt över en ansamling fakta - det är en tummelplats för fantasin, och det är i den andan jag vill göra en kort tillbakablick.

Min favorit i gymnasiet var Bomben. Måmga var rädda för honom, men jag tror all uppfattade vilken sagolikt fin lärare han var -och vilken äkta personlighet! Jag har hört att någon frågade honom när han fyllde 90 år vad han ägnade sig åt. "Jag står i gathörnen och väntar på grönt ljus", sa han. Kan vi inte se honom stå där och vänta?

Buddha var inte min favorit, och tvär säkert är att jag var inte hans. Han frågade mig vad luften bestod av och jag råkade säga syre och väte, vilket han (med all rätt, förstås) tyckte var oerhört obegåvat - en tändsticka i den miljön...

Men, vilka lärare vi hade! Jag tror inte vi förstod hur privilegerade vi var att studera i Uppsala.

Det var ju krig också, runt omkring oss. Men är det inte fantastiskt vad lite spår det avsatte i vår utbildning!  Inte bara matematik, fisik och kemi stod skyhögt över sådana futtigheter som ett världskrig, utan även historia, kristendom, svenska, engelska, tyska osh franska. Vi blev väl bara påminde om vad som försiggick när det kom norska grabbar på tillfälligt besök. Om de lärde sig något vet jag inte, inte heller vad det blev av dem. De kom och försvann.

Ärligt talat så kommer jag inte ihåg så mycket från gymnasiet utom att jag misslyckades med en matteskrivning en gång. Men i stort sätt ser jag gymnasietiden som en lycklig tid.

För några år sedan anförtrodde en irländare mig i en pub utanför Cork att "nostalgia is not what it used to be". Så kanske jag i alla fall ska lämna det förflutna och påminna om det som nätt och jämnt får plats mellan det förflutna och framtiden: nuet. Trots att det är så inklämt att det knappast existerar så har det en tendens att vilja vara vår eviga följeslagare. Men en oberäknelig och lynnig sådan.