En man med många medborgarskap

(artikel publicerad i jubileumsutgåvan av LTH-nytt 2001)

Somliga människors fosterland är två - ett eget och LTH.

Bilden visar två ädla årgångar, nämligen Bertram Broberg f 1925 och delar av en väldig ångmaskin från 1882. Ångmaskinen gjorde tjänst påjameson's Whisky Distillery på Bow Street, Dublin, fram till 1930-talet. I dag står den i Maskinteknikhuset i University College Dublin; hjulet sträcker sig genom tre våningar.

Bertram Broberg har åtminstone tre – sitt eget, LTH och Irland. Fast mest av allt är han nog en patriot i Vetenskapens gränslösa nation. Det är elva år sedan LTH:s förste professor och rektor blev emeritus och lämnade Lund. l dag bor han i Blackrock söder om Dublin; på gångavstånd ligger University College Dublin, där han har sin arbetsplats. LTH-nytt har besökt honom och talat om då och nu, om Lund och Dublin.

Bertram Broberg har det senaste året genomgått två knäoperationer. Som professor i hållfasthetslära är han mycket intresserad av den ortopediska tekniken och visar gärna fram de hiskeliga skruvar som suttit i knäna under konvalescensen. Fattas bara annat. Biomekanik är ett ämne som sysselsatt honom av och till. Sålunda kan man Journal of Biomechanics år 1993 läsa en uppsats av Bertram Broberg med titeln Slow Deformation of Intervertebral Disks. Det är en studie av tillfälliga variationer i kroppslängden. Vi är i genomsnitt två centimeter längre på morgonen än på kvällen därför att diskarna i ryggraden trycks ihop under dagen. Vill man krympa väldigt snabbt kan man stappla omkring med en 40 kilo tung ryggsäck i 20 minuter och förlora elva millimeter. Professor Broberg visar att allt detta inte enbart beror på ryggraden och på muskelarbetet utan kanske också på den psykiskt betingade muskelanspänningen. Ja, vem blir inte trött av att tänka på arbete? Men kortare...?

Fast Bertram Brobergs storverk spänner över ett betydligt bredare fält. 1973 började arbetet på Cracks and Fracture, en tegelsten som han inte kunde ägna sig åt helt och fullt förrän på 90-talet. Den blev färdig 1999.

Det är vår i Dublin fast man bara skriver den 12 februari. Snödroppe och krokus har slagit ut och körsbärsträden blommar på bar kvist. Bertram Broberg bor i en villa i prydliga Glenomena Park. Glenomena betyder "kvinnornas dal". Och mycket riktigt: gatan är befolkad av änkor och ogifta systrar. Från hemmet tar det professor Broberg tio minuter att gå till campus på University College Dublin. Det ligger på en kulle med vacker utsikt mot Wicklow Mountains på ena sidan och havsbandet på den andra. För att få se havet måste man dock ta sig upp till översta våningen av maskinteknikbyggnaden.

En lång historia

Hur kunde han hamna här? Det är en lång historia. Det är lika bra att börja på ruta ett: år 1925. Då föddes Bertram Broberg i Uppsalatrakten. Han läste teknisk fysik vid KTH och disputerade där. Efter tio år som civilingenjör i Fortifikationsförvaltningen blev han kontaktad av KTH:s rektor Ragnar Woxén. Denne var också verkställande ledamot i Organisationskommittén för högre teknisk utbildning södra Sverige. "Som du vet", sa han, "håller vi på att bygga upp en teknisk höskola i Skåne. Varför söker du inte professuren i hållfasthetslära där?"

LTH:s förste rektor, Bertram Broberg, med livskamraten Anne Buttimer i hemmet i Glenomena Park. Båda har ett förflutet i dominikanerkloster - fast på olika sätt. Foto: Mark Beatty

Bertram Broberg följde rådet och fick professuren. Den förste september 1961 var han på plats i Lund.

- Första året hade vi trettio elever i teknisk fysik, minns Bertram Broberg. Vi hade under den första tiden problem med undervisningslokaler. Antalet teknologer växte ju mycket snabbt. Men vi behövde faktiskt aldrig ställa in undervisningen av brist på lärare eller lokaler. Jag minns att vi en tid t o m hyrde den nu nedlagda biografen Reflex i Lund. Teknologerna tyckte att stolarna var sköna och belysningen dålig. Denna kombination ledde till att en och annan somnade.

- Woxén kom ner till Lund varannan tisdag. Hans sätt att handskas med stadgar och förordningar förde tankarna till Alexander och den gordiska knuten, men det ledde ofta till fördelaktigare resultat än om vi följt Kungl. Maj:ts åsikter.

- Officiellt hade vi ingen rektor. Jag efterträdde Woxén som verkställande ledamot i organisationskommittén. Första året fanns det bara en professor, nästa år några till. När högskolan invigdes, den 28 oktober 1965, var vi 28 professorer. De anshelmska husen var under uppförande. Invigningen ägde rum i Södra Maskinhallen i M-huset. 1.000 personer var inbjudna. Då skulle också professorerna installeras. För att jag skulle kunna göra detta måste ecklesiastikminister Ragnar Edenman först installera mig. Så skedde.

- Problemet med installationen var att den skulle ta så lång tid. Till varje professor skulle en fullmakt överlämnas. Den innehöll en lång text som skulle läsas upp. Denna text var densamma för alla fullmakter fram till den punkt där namn och ämne angavs. Sedan följde ytterligare en text som var identisk för alla. För att underlätta det hela hade vi kommit på en fiffig lösning. Vår kanslichef Lars Ingvar läste upp den första texten en gång samt namn och ämne för den första av installandi. Bakom mig stod teknologen Eva Henriksson - senare Salomonsson och direktör hos Ericsson - och levererade fullmakter. Därpå installerade jag genom att överräcka dessa. Lars Ingvar fortsatte att läsa upp namn tills den sista professorn skulle installeras. Då läste han också upp den avslutande texten. Men när det hela var avklarat - trodde jag - viskade Eva: "Jag har en kvar!"

- Det var ett förfärligt ögonblick. Det var som att springa stafett och upptäcka att man inte hade pinnen med sig när man kom i mål! Jag fick be auditoriet att vänta ett tag, för vi hade hoppat över någon men jag visste inte vilken. Det gjorde däremot mina kollegor. Den överhoppade var arkitekturprofessorn Lennart Kvarnström, och mycket riktigt fanns hans fullmakt hos den som skulle ha installerats efter honom.

Som rektor verkade Bertram åren 1964-66. Sedan avgick han.

- Orsaken var att jag insåg att det bara var en tidsfråga innan LTH skulle inkorporeras i Lunds universitet. Trots att så många av oss ville se LTH som en självständig enhet förstod jag av mina kontakter med statsmakten att man redan hade bestämt sig för detta. Vi skulle då hamna ett steg längre bort från den beslutande makten än vi befann oss; allt skulle ju gå den längre vägen över universitetsledningen. Dittills hade vi kunna vända oss direkt till "Kunglig Maj:t" som vi brukade säga. Jag ville inte hamna i situationen att min avgång skulle uppfattas som en protest. Därför avgick jag så tidigt.

Möte med ex-nunna

Anslutningen skedde 1969. Då fanns det 45 professorer och antalet studenter hade vuxit till ca 500 om året. Bertram Broberg ägnade sig nu på heltid åt arbetet som professor i hållfasthetslära. År 1977 anlände han tidigt till årets promotionsmiddag och mötte i universitetshusets foajé professor Torsten Hägerstrand i sällskap med en ung irländska. Han anade inte att hon var gästforskare och professor i kulturgeografi vid Clark University i Worcester, Massachusetts, utan trodde att det var en av Hägerstrands doktorander. Hon hette Anne Buttimer, och med henne gifte sig Bertram Broberg 1979.

Anne Buttimer var nunna i Dominikanerorden när hon disputerade vid Washington University i Seattle. Då bodde hon i ett kloster, men i Massachusetts fanns det inget sådant. Därför valde hon att utträda ur sin orden.

Av en händelse hade Bertram haft kontakt med dominikaner tidigare. Inför invigningen av LTH måste han förbereda både sin installationsföreläsning och välkomsttalet i vilket många framstående personer skulle harangeras. Han behövde några dagars arbetsro. Han hade hört talas om dominikanerklostret i Rögle utanför Lund och ringde dit. Om detta berättar han sålunda:
- Syster Gertrud, en norska, svarade. Nej, gästrummen var fullbelagda. Men hon tillade att det fanns ett icke färdigställt rum i hönshuset. Rummet innehöll en säng, en stol och ett bord. Det var vad jag behövde. Då och då utbröt kackel och oro i våningen under mig men för det mesta höll sig hönsen lugna.

Idog vasaloppsåkare

Bertram trivs på University College Dublin - i bakgrunden campus med Maskinteknikhuset.

Efter pensioneringen 1990 såg det ut som om Bertram Broberg skulle bli kanadensare. Anne Buttimer hade fått en professur i Ottawa. Men efter ett år fick hon ett anbud hon hade svårt att säga nej till från UCD i Dublin. Bertram Broberg tycker om Irland, men han saknar de kanadensiska - och svenska - vintrarna när man kan kasta sig ut i skidspåret. På Irland snöar det sällan.

Sjutton gånger har Broberg åkt Vasaloppet, senast 1995 - och trots knäskadorna har han siktet inställt på ett nytt lopp år 2002. Förbryllade irländare har sett denne värdige Senior Facuity Fellow forsa fram över campus på rullskidor. Eftersom irländarna är ett verbalt släkte har den märkliga synen framkallat många kommentarer. För några år sedan utbröt en folkstorm på Irland när man ville sänka promillegränsen för rattfylleri från 1,0 till 0,8 promille. En fotgängare som mötte den skidande Broberg sa: "Är detta månne svaret på den nya rattfyllerilagen?"

I Bertram Brobergs bibliotek finns allt från teknik till skönlitteratur.

Bertram utstrålar ett lugn som ger en känslan av att det finns en lösning på alla problem. Icke desto mindre måste han som rektor och institutionsprefekt då och då ha tvivlat på detta. Ett exempel är dragkampen om resurser där teoretikerna ibland känt sig åsidosatta i förhållande till experimentatörerna. Det löste Bertram på det vetenskapliga sättet.

- Det gällde att kvantifiera en institutions storlek i antal lärare eller lönekostnad samt mäta storleken av den laborativa verksamheten. Det senare var lätt när verksamheten var ny, och man måste köpa ny utrustning. En rimlig konstant tillfördes och sedan kunde man beräkna fördelningen av materialanslagen. Sedan denna formel - känd som "Brobergs formel" - införts, hördes aldrig några protester.

Oss veterligen är dock denna formel i irländarnas ögon lika exotisk som rullskidor.

Göran Frankel