| Bertram - personen | ||||||||||
|
Tal vid Mammas begravning 1990. Tolfta Kyrka
Vår mamma föddes när seklet var bara några dagar gammalt. Hon växte upp alldeles här i närheten i Norrgärde, där våra morföräldrar arrenderade ett litet ställe under Strömbergs bruk. Hon hade hört de här vackra klockorna från Tolfta kyrka många gånger. Det var i en tid, som var helt annorlunda än vår. Sett med nutida ögen så var de materiella omständigheterna utomordentligt ringa. Men ändå kunde hon berätta om stunder av helg och en barndom och uppväxttid rik på innehåll. På Wik, som vi nyss hörde kyrkoherden berätta om, kunde hon lyssna till andra klockor, klockorna från Wiks slott, då vid lördagskvällens helgsmål den här vackra psalmen, som både vår pappa och vår mamma tyckte så mycket om: Härlig är jorden, klingade ut över nejden. Gärna vill vi minnas hennes leende, som hon så ofta hade på läpparna. Hon var begåvad med en finstämd humor, som gjorde att hon inte bara kunde se det lilla i det som fördes fram med stora later och starka ord, hon kunde också se det stora som dolde sig bakom det som föreföll litet och obetydligt. Själv så verkade hon utan stora åthävor. Hon argumenterade aldrig genom att höja rösta. Hon använde andra metoder. När jag för första gången hade lärt mig några svärord och kom hem och provade dem, så resonerade hon helt lungt och stilla. Och jag märkte många gånger senare under livet vilket välgörande inflytande hon hade på sin omgivning bara genom att visa vänlighet och förstående. Det var en auktoritet, som inte bara var uppfostrande auktoritär. Det var inget negativt i den eller förbud och förhållningsregler utan den var positiv och stimulerade till eftertanke. Det var något stillsamt och okonstlat över hennes väsen, något äkta, hon traksade inte efter yttre flärd. Mina systrar och jag, vi har haft förmånen att växa upp i ett harmoniskt hem, där våra föräldrar hade så mycket att lära oss. De förenade ett stort mått av praktiskt kunnande med ett i djupaste mening humanistiskt levnadssätt. De spår som de lämnat efter sig kommer inte att utplånas så lätt. Däremot kommer de att leda till nya spår. Och vi är så tacksamma för allt detta. Adjö lilla mamma. |
|||||||||