Ordet "mekanisk" har ibland kommit att betyda något själlöst, något lagbundet och undantagslöst. I den betydelsen har ordet en tråkig klang. Mekanik framstår som ett spel mellan krafter, utan spelets kännetecken av rationella moment, tur, otur, slump eller vad man vill kalla det.

Lyckligtvis har Mårten Landahl lyckats bringa oreda i det hela, återföra mekaniken till oordningen genom sin briljanta föreläsning om "kaos i mekaniken" där han ställde många begrepp på huvudet och även diapositiven.

Mekaniken har haft en oerhörd betydelse för vår kultur. Jag behöver väl inte erinra om sinnrika konstruktioner och byggnadsverk för många år sedan. Men en alldeles särskild betydelse fick mekaniken genom ångmaskinen. Därmed kunde mänslig muskelkraft i stor skala ersättas med diverse mekaniska anordningar.

Nu upplever vi hur mänsklig tankeförmåga ersätts med maskiner - elektroniska sådana.

Mekanik och elektronik kan uppfattas som njutningsmedel så länge som de består i outnyttjad kunskap. Som maktmedel kallas de teknik.

"Kunskap är makt" sade Francis Bacon. Bakom detta uttalande ligger förmodan att kunskap inte kommer att ligga outnyttjad. Men vem kommer att nyttja den och till vad?

Jan Hult tog tre välkända historier för att belysa mekanikens utveckling. Jag vill ta tre välkända myter som utgångspunkt för en diskussion om teknikens utveckling: syndafallet, Prometheus och Faust.

Syndafallet. Lucas Cranach d.ä (1472-1553)

Kunskapens träd skänkte kunskap om gott och ont. Vår svenska Bibel säger att kunskapens träd var "på gott och ont", vilket borde betyda att dess frukter kunde vara människan till gagn eller till skada. Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright har påpekat att denna felöversättning, möjligen oavsiktligt, kommit att uttrycka en djup sanning. Frukterna från kunskapens träd kan leda till gott eller ont, utan att vi är medvetna om deras verkan.

Det ligger något oerhört passivt, men kusligt välbekant i detta - kunskap som maktmedel, alltså tekniken, ger oss möglighet att driva fram en utveckling utan att vi egentligen behöver anstränga oss särskilt mycket för att räkna ut om den är ond eller god. Vi har givit upp och talar om "utvecklingen" som en obeveklig, självgående maktfaktor. Kunskapens träd har verkligen blivit på gott och ont, men inte skänkt kunskap om gott och ont. Därför är vi inte kvar i Paradiset, men å andra sidan skulle vi inte vilja vara kvar till priset av okunnighet. Vi har full förståelse för att Eva lyssnade till Ormen, som i Milton's Paradise Lost säger:

Queen of this Universe, do not believe
Those rigid threats of Death; ye shall not Die:
How should ye? By the Fruit? it gives you Life
To knowledge.

Prometheus, eldbäraren han som kom med elden, tekniken, kunskapen som maktfaktor till människorna, har skildrats av Aischylos och av Shelley, två av världslitteraturens giganter. Som bekant utmätte Zeus ett gruvligt straff genom att fjättra titanen vid en klippa och låta en örn kalasa på hans lever, som dessutom tillväxte i lagom takt för att straffet skulle bli evigt.

Den fjättrade Prometeus, Rubens (1611-18)

Men Zeus nöjde sig inte med detta. Han ville även straffa människorna och sände en ask till Pandora, den allbegåvade. Han förbjöd henne öppna den. Detta var en djävulsk intrig - Zeus hade räknat ut att Pandora skulle göra som varje annan kvinna - öppna asken. Ut flog alla farsoter och hemskheter, men hon lyckades stänga inne hoppet.

Viktor Rydberg var upprörd över det i hans tycke orättmätiga straff som Prometheus utsattes för. Prometeus, rebellen hade gett människorna kunskapen, den kunskap som gudarna ville undanhålla dem. Varför skulle han straffas? Märkligt nog hade Aischylos mer förståelse för detta än Viktor Rydberg. Prometeus lärde människan att tvinga fram krafter ur naturen som hon till slut inte kunde styra, människan blev dess slav, inte dess herre. Det är dessa krafter som sprider tungmetallen i naturen och som leder oss mot stress i stället för mot harmoni. Den som släpper lös sådana krafter måste straffas. Prometeus tilltag var, sett på detta sätt, en överskattning av den egna förmågan, en hybris som framkallade ett nemesis.

Återigen, liksom i berättelsen om syndafallet, upplever vi spänningen mellan kunskap och kunskapsutnyttjande. Prometeus straffades genom att bli fjättrad vid klippan - Ormen straffades genom att bli fjättrad vid marken, evigt krälande. Inte heller människan undgick sitt straff.

Men på något sätt uppfattar vi Prometeus som människans vän, Ormen som dess fiende. Det är svårt att förstå varför.

Mefistofeles i Fausts kammare Eugène Delacroix (1798-1863)

Den tredje myten är den om Faust. För Faust är satsen att kunskap är makt självklar. Han vill härska över naturen. Säkert skulle han välkomnat Ormen för att få äta frukter från Kunskapens träd. Säkert skulle han välkommat Prometeus för att få ta emot gudarnas eld. Faust var mer medveten än Eva och Prometeus' människor. Han slöt förbund med Den Onde, med Mefistofeles. Men Den Onde bjöd inte på frukter från ett träd som tillhörde Vår Herre eller på eld som tillhörde gudarna. Han svarade själv för kunskapen. Kunskapen blev därmed magi.

Men skillnaden mellan magi och vetenskap kan vara hårfin: båda leder till makt. För Faust spelade skillnaden ingen roll alls. Det väsentliga för honom är att sträva framåt. Så länge han får det har Mefistofel ingen makt över honom:

Ward eines Menschen Geist, in seinem hohen Streben
Von deinesgleichen je gefasst?

Och Goethes Faust gör följande avtal med djävulen:

Werd Ich zum Augenbliche sagen:
Verweile dock! du bist so schön!
Dann majst du mich in Fersehn schlagen.

Goethe's Faust tror helt tydligt på det goda hos "utvecklingen". Så länge "utvecklingen" går framåt är allt gott och väl. Men om vi slår oss till ro och vill njuta av utvecklingens frukter, då må vi straffas!

Här har vi nu tre myter. Alla tre berättar om kunskap och makt. Goethes Faust är uppenbarligen den modernaste: den speglar vår tro på utvecklingen.

Men kan vi inte stanna upp av andra skäl än att njuta frukterna av den utveckling vi satt igång? För att fundera över om den är på gott eller ont?

För över 100 år sedan försökte Marx föreställa sig vart den utveckling ledde som startade med att mänsklig muskelkraft ersättes av maskiner, den industriella revolutionen.

Man kan invända mycket mot hans teorier. Han var stadspojke och tycktes inte förstå landsbygdens villkor. Klasskampsteorierna har cyniskt utnyttjas för att etablera och vidmakthålla maktstrukturer som inte tålt diskussion, som lett till slutna samhällen. Emellertid, om man bortser från ideologier så framstår hans vetenskapliga gärning som ett enastående storverk.

Nu när vi just upplever en ny revolution, den att mänsklig tankekraft ersätts av maskiner, behöver vi en ny Marx, en som har vision nog att skåda in i framtiden och se vilka mekanismer som är verksamma och framför allt vad de leder till.

Och säkert är det inte samhället vi i första hand ska värna, utan den enskilda människan. Vi behöver en ny ekologi, en anpassning av utvecklingen så att människan inte blir främling i tillvaron.

Ingenjörer och forskare måste ta sitt ansvar härvidlag.