Jag besökte Pappa på sjukhuset några dagar innan han dog. När jag sade adjö var det inte som att ta en sjukling i hand. Det var en järnnäve som sträcktes fram, samma hand som var så trygg att hålla i när man var liten, samma hand som kunde arbete så hårt. För han var hård och öm när det gällde honom själv, hänsynsfull och mjuk när det gällde andra. Särskilt varmt kände han för de små och svaga, och när han talade med dem kom det något så innerligt och ömt i hans tonfall, att det lät som en smekning.

Han fick uppleva mycket. Han kunde berätta om timmerkälkar i vinterskogar och om hur man reste en mila. Han berättade om de norduppländska bruken och byarna vid sekelskiftet. Han såg landet förvandlas från fattigdom till välfärd. Under ett kvartssekel upplevde han livet på Viks folkhögskola, och där hörde han, i många vackra, rena sommarkvällar "Härlig är jorden" klinga ut från slottstrappen. Under nära ett kvartssekel fick han som persionär tillfälle att odla sina intressen.

Av all denna livserfarenhet drog han lärdom, och jag vet ingen som så har befunnit sig i harmoni med livet som han. Han tillhörde aldrig de missnöjda, för han visste hur man skulle bruka sina tillgånger och han hade ett generöst sinnelag. Hans mångkunnighet, rättrådighet och omutlighet gjorde honom aktad överallt, och vi barn var alltid så stolta över honom.

Sin hembygd älskade han. Från gravplatsen vid Tolfta kyrka kan man se Sörby, som en tid var hans föräldrahem, och runtomkring står de byar, de skogar, de mossar, som han kände så väl och vars olika namn för oss barn har en närmat trolsk klang, för vi känner dem mest från Pappas berättelser om livet i för länge sedan sommar dagar.

När man kom hem på besök tyckte man det stod som ett skimmer kring Pappa. Det fanns ett inneboende leende hos honom; man såg det i hans ögon.

Sorgen är stor, och saknanden blir stor. Men ingendera har udd att bryta igenom den glädje och den tacksamhet vi känner över Dig, Pappa. Det blir tomt för Mamma, men hon har minnerna att leva med. Och det är bara ljusa minnen. Vår kära, vår starka, vår underbara Pappa.