En teknikers synpunkter av Bertram Broberg, Ur Kollegiet Människa och Miljö, Lund 1983

Något allergisk är jag mot själva rubrikerna i serien, t.ex. den ovanstående. Det låter som man förutsätter att tekniker skulle betrakta människan på ett sätt, lakare på ett annat satt osv. Uppfattar man däremot rubriken som en fråga om vilka aspekter på människan som en tekniker måste speciellt intressera sig för i sin yrkesverksamhet så framstår den som rimligare. Naturligtvis vore det intressant att se om eller hur yrkesverksamhet präglar synen på människan i olika riktningar beroende på verksamhetsfält, men en dylik sociologisk jämförande studie tror jag knappast kan utförmas i förm av ett än tal individuella föredrag

Jag har förståelse för om den första reflexionen inför denna uppsats rubrik skulle vara: behöver tekniker i sin yrkesverksamhet alls någon syn på människan? Maskiner och anläggningar är väl en fråga om mekanik, fysik, kemi, materiallära, kanske också matematik?
Detaljproblem - t.ex. vilket material skall väljas till en propeller – har naturligtvis ofta mycket ringa anknytning till människan. Annorlunda ligger det till med hela tekniska produkter. Tänk t.ex. på dammsugare eller tvättmaskiner. Produkter gjorda för att underlätta vardagligt arbete. Eller tänk på bilar. De är avsedda för bekväma förflyttningar och t.o.m., som i sportversioner, för att göra förflyttningarna lustbetonade.

Tekniken introducerades mycket påtagligt som "människans förlängda arm". Hävstänger ökade styrkan, klubbor slagkraften, slun gör och pilbågar räckvidden osv. Till att börja med spelade ändå individens styrka, snabbhet och skicklighet stor roll, men efter hand som tekniken utvecklades kom prestationsförmågan i allt högre grad att bero på de tekniska produkternas egenskaper. Ett par reflexioner med anknytning till Ulvenolyckan kan har göras.

Bushnells ubåt The Turtle

En av de första ubåtarna byggdes 1775 av amerikanen Bushnell. Den döptes till The Turtle och var ett litet skal i vilket en man nätt och jämt fick plats. Den drevs med propeller, som vevades för hand. Under nordamerikanska frihetskriget gjorde underofficeren Lee ett försök att med The Turtle ta sig fram osedd till det engelska blockadskeppet Eagle, ankrad på New Yorks redd, och att med hjälp av en skruv fästa en mina vid Eagles botten. Försöket rnisslyckades därför att bottnen var kopparklädd.

Man kan jämföra The Turtle med andra världskrigets ubåtar. Kraven på människan är mycket olika. The Turtle var mest ett skydd mot vattnet, medan framdrivning liksom fastgöring av minan måste göras för hand, båda delar säkert mycket ansträngande. Orienteringen sköttes utan hjälp av instrument. Ubåtar som Ulven drevs med dieselmotorer, de förde torpeder, som kunde träffa sitt mål från relativt stora avstånd och de var utrustade med orienteringsmedcl som periskop, gyroskop och ekolod. (UIvcn, byggd 1929-31, var den första svenska ubåt som fick ekolod.) Det var mer angeläget med god materielkännedom och goda teoretiska kunskaper än med fysisk styrka. Andra världskriget utvecklades mot ett krig, där ingenjörer och förskare spelade en dominerande roll.

En människa kan kanske prestera en mekanisk effekt på bortåt 100 watt. På en arbetsdag blir det mindre än 1 kilowatt-timme, vilket man kan få från elnätet för någon 10-oring. Liknande gäller t.ex. snabbheten - en atttomatisk vävmaskin är oerhört mycket snabbare än en människa med manuell vävstol. Många tekniska produkter utvecklas av tekniker i samarbete med företrädare för andra discipliner. så t.ex. utförmas bilsäten i samverkan med ortopedcr - teknikerna måste ofta ta hänsyn till människans biologiska natur. Fysiologiska och ekologiska frågor dyker ofta upp i sammanhang där tekniker är verksamma, och så gör även frågor som rör människans roll som samhällsvarelse.

Exempel på den vikt man numera faster vid ergonomiskt välgenomtänkta produkter ger följande utdrag ur en helsidesannons:

Teknikern förutsätter att allmänheten har ett visst matt av tekniskt handlag. Han utgår t.ex. från att var och en kan skruva i en glödlampa. Detta låter banalt. men det är faktiskt en färdighet som tillhör vår tekniska kultur och är inövad från barnaåren. Utbildning av byggnadstekniker i ett u-land, som jag besökte 1970 startade med övningar bl.a. i att skruva i skruvar. något som orsakade de 15-16-åriga eleverna rätt mycket bekymmer.

Förutom handlag förutsätter teknikern också vissa kunskaper, t.ex. om standard - inbördes placering av kopplingspedal, bromspedal och gaspedal, växlarnas lägen, placering av strömbrytare till belysningen i ett rum (strax innanför dörren på armbågshöjd) etc.

Kraven på kompetens och utbildning för att handha tekniska produkter kan vara ratt stora i en del fall (t.ex. beträffande ubåtar). Vardagliga produkter, även tekniskt sett kvalificerade, t.ex. bil och TV, skall man dock kunna klara aven om man är tekniskt ointresserad, okunnig eller tom dum. Det ansågs tidigare nödvändigt för att få korkort att man kunde redo göra för fyrtaktsmotorns verkningssatt. Nu betraktas bilen - liksom manga andra produkter. t.ex. TV - som en svart lada. dvs. den är försedd med knappar. rattar etc. och man vet vilken verkan det har att manövrera dem, men inte vad som hander inuti "lådan".

Filosofin bakom den "svarta lådan" användes ofta som försäljningsargument. Typiskt är t.ex. följande, ur en tidningsannons:

Ambitionen att kräva allt mindre av nyttjaren betraktas ibland som för stor. Det kan röra sig om bagateller, t.ex. att man föredrar en manuell växellåda framför en automatisk. (I detta sammanhang kan man kanske fundera over varför t.ex. en annons beskriver en - dyrbar – bil som höjden av teknisk fulländning. men använder som illustration en bilhandskbeklädd hand på en sportig växelspak av klassisk modell.) Allvarligare är det när en maskin byts ut mot en som är mer effektiv. men som samtidigt reducerar behovet av stimulerande yrkesskicklighet till ett behov av monoton passning.

Strävan att reducera mänskliga ingrepp, särskilt kvalificerade sådana, till ett minimum bottnar ofta i erfarenheter av begångna misstag. Man försöker eliminera "den mänskliga faktorn". Detta gäller särskilt när risker för olyckor är påtagliga. Hur man ser på olycksrisker varierar dock med sammanhanget.

Att Ulven var ute på ett farligt uppdrag är klart. eftersom man måste ha räknat med att minor kunde finnas i de farvatten där den förolyckades. Man accepterade dock detta risktagande. liksom man accepterade avancerad flygning i flygvapnet, trots regelbundna haverier. Att just Ulven-olyckan rönte sa stor uppmärksamhet har säkert inte så mycket att göra med olyckans storlek som med att utgången så länge var oviss. Stora olyckor i den svenska marinen var inte sällsynta vid denna tidpunkt. Vid fem tillfällen under åren 1939-41 hade sammanlagt 67 människor omkommit.

Under 1943, då Ulven-katastrofen inträffade, rasade ubåtskriget för fullt i Atlanten och Stilla havet. Hundratals ubåtsbesättningar fick sätta livet till. De stora tyska ubåtsförIusterna – bl.a. orsakade av den av engelsmannen uppfunna radarn - ledde till en minskning av "utbytet" (sänkta fiendefartyg). Därigenom upplevdes riskerna (antal "olyckor" per exponerad tid) som för stora, vilket drev fram utveckling av snorkeln. (Denna minskade tiden i övervattensläge, det läge där känsligheten för upptäckt via radar är störst.) Denna riskutbytesfilosofi var enkel, men kan tillampas även i andra sammanhang, dock med större svårigheter att väga risk mot utbyte. Det näraliggande sättet är att söka värdesätta vardera posten.

I "kostnaden" för en olycka ingår dels objektiva, bestämbara delar (materiella skador, produktionsförlust, administrativa kostnader, sjukvårdskostnader etc.), dels subjektiva, svårgripbara poster (lidande, livsvärde etc.). I värdet av utbytet ingår likaledes objektiva och subjektiva delar. Sparad tid är exempel på en objektiv del, tillfredsställelse ett exempel på en subjektiv del. Vissa delposter kan naturligtvis vara negativa, ökad tidsåtgång i stället för minskad, känsla av obehag eller rädsla i stället för tillfredsställelse etc.

De subjektiva inslagen varierar oerhört. Ju fler som åtnjuter visst utbyte, desto ringare betraktas dess värde, medan riskerna i stället bedöms strängare. När ett visst utbyte, som oundgängligen är förbundet med risker, (t ex av bilinnehav) tenderar att bli allmänt tycks ett märkligt stationärt tillstånd vid bedömning av riskerna för dödsolyckor inställa sig. Dessa risker (antal dödsolyckor per exponerad timme) tillåts bli lika stora som risken att dö en "naturlig död". Nedanstående diagram illustrerar detta förhållande.

Utveckling av bilolyckor i USA ]900-1975

Pionjärerna i olika områden upplever utbytet som exceptionellt högt och är därför beredda att ta större risker - eller nedvärdera riskerna. (Läs t.ex. P.O. Sundmans "Ingenjör Andres luftfärd".) Teknikern, som arbetar med ny teknik gör säkert bedömningar åt samma hall. Denna entusiasm leder ibland till, i mitt tycke, fåniga ironiseringar over "teknikerglädje", "teknikeroptimism" etc. (typ: "Det rör mitt modershjärta, men   ” - Kerstin Anér). Entusiasmen över skönjbar, ännu inte utvecklad teknik, tycks dock vara stor i alla läger. Därom vittnar exempelvis tidningarnas insändarspalter, där energialstring med vind, sol eller biomassa målas ut som närmast risk- och problemfri. Entusiasmen driver dock på utvecklingen av ny teknik, medan ökade erfarenheter utvecklar synen på risker och utbyte. Tidigare uppfattades risker primärt som risker för olyckor, numera tas i ökande grad även hänsyn till skadeverkningar på lång sikt.

Den snabbskiss jag givit av risk-utbytes-filosofin utgör en något skev bild, därför att den närmast gäller frivilligt risktagande. Riskbedömningar beror nämligen i hög grad på ansvarsförhållandena. Jämför man t.ex. bilresor med tågresor blir detta uppenbart. För tågresor accepterar man möjligen en risknivå på en tiondel av den som tolereras för bilresor, men knappast mer. Vårdslöst uttryckt tillåter man för allmanna verksamheter en dödsrisk (dödsfall per exponerad timme) lika stor som för en naturlig död, om man själv är vållande, men högst en tiondel därav, om någon annan är ansvarig. Självfallet finns dock en rad verksamheter, som av naturen är förbundna med så liten risk att man inte når upp till dessa gränser. Man tycks då inte heller bry sig nämnvärt mycket om att reducera de risker som finns. Undantag förekommer där åtgärder föreskrivits av myndigheter, sedan någon udda olycka eller ett enstaka forskningsresultat uppmärksammats i massmedia. Massmedias förkärlek för udda företeelser är påtaglig - man minns de många rubrikerna för något tiotal år sedan, av typen: "Säkerhetsbältet skar av huvudet" eller "Jag hade varit chanslös med säkerhetsbälte". Likaledes ges forskningsresultat okritisk publicitet, inriktad på avvikelser. Vad en enkät till svenska folket om vilka miljöforskare och cancerforskare man känner till skulle ge för resultat är inte svart att gissa.

Ubåten Ulven

Olyckor, föranledda av tekniska konstruktioner, kan minskas genom säkrare skötsel (utbildning för körkortsinnehav, förbud mot spritförtäring före bilfärd, instruktioner, regler, inspektioner etc.) eller genom tekniska säkerhetsanordningar. Personalen på Ulven var tränad i säkerhetstjänst, bl.a. övningar i räddning frånsjunken ubåt. Ulven var försedd med särskilda utstigningsanordningar, andningsapparater, luftreningssystem och telefonbojar. Marinen hade 1940 inköpt bärgningsfartyget Belos, som utrustats med räddningsklocka efter modell av en amerikansk klocka, som 1938 använts för bärgning av besättningen på en förolyckad ubåt. Efter Ulven-olyckan inkom ett flertal uppfinnare med förslag till anordningar av varierande slag och realiserbarhet att användas vid ubåtshaverier.

Att telefonbojarna slets loss vid olyckan gjorde att det blev svart att lokalisera Ulven. Detta spelade mindre roll för utgången. Skadan var för allvarlig. Den hade orsakats av en mina som urskillningslöst fungerade på avsett sätt. Tekniken är fortfarande "människans förlängda arm", men kan ibland vara svar att styra.

Tekniker arbetar inte enbart som konstruktörer av tekniska produkter utan även ofta som arbetsledare och organisatörer. Jag vill därför även, i korthet, behandla sådant som rör arbetsplatsens organisation, något som dock självfallet också ligger inom intresseområdet för andra än tekniker, t.ex. ekonomer, sociologer och psykologer. Historiskt sett var det dock tekniker som till att börja med utformade företagen och naturligt är att rena teknikfrågor kom att stå i förgrunden. I början av 1900-talet utarbetades företagsorganisationer efter idéer från den amerikanske uppfinnaren F.W. Taylor. Dessa idéer är numera kända under namnet "Scientific Management" efter titeln på en av hans böcker, "The principles of scientific management", utgiven 1911. Det gällde att i första hand utifrån ett teknisk-mekaniskt synsätt öka produktiviteten ("den inre effektiviteten") inom företaget. Produktiviteten ansågs bero endast av teknisk-fysiska faktorer. Efter första världskriget växte ett medvetande fram om betydelsen av sociala faktorer - relationer till andra personer inom företaget, ledarskapets roll, etc. Man talade om "Human relations". Efter andra världskriget sökte man förena "Scientific management" och "Human relations", varvid begreppet "sociotekniskt system" präglades.

Naturligtvis finns många övertoner till denna skissartade beskrivning. Olika faktorers inverkan på produktivitet och arbetstillfredsställelse har studerats. Yttre arbetsmiljö - faktorer - fysiologiska behov - och arbetsinnehållet - psykologiska behov - har rönt mycket intresse. De yttre faktorerna och deras omedelbara betydelse är relativt välkända och kan i regel regleras på tillfredsställande sätt rent tekniskt, men ekonomiska skäl förhindrar i allmänhet en snabbt genomförande av önskade åtgärder. De inre faktorerna är svårare att komma åt på teknisk-administrativ väg: man kan lagstifta om fysisk arbetsmiljö men inte om arbetarglädje.

Av särskilt intresse när det gäller teknikers syn på människan är inverkan av mekanisering och automation. Utvecklingen från manuellt arbete till avancerad automation har av R. Bright beskrivits med 17 nivåer, den 17:e avseende en maskin, som i förväg ställer in sig på erforderliga korrektioner i arbetsförloppet (och t.ex. den 8:e en som startar automatiskt vid påmatning av material). Tyska arbetslivsforskare har studerat arbetarens fysiska och psykiska ansträngning vid olika nivåer. Naturligtvis avtar den fysiska med ökande nivå medan den psykiska stiger från nivå 1 (manuellt arbete) till nivå 4 (motordrivet, bandkontrollerat verktyg), varefter den är praktiskt taget konstant till nivå 12 (maskin som ändrar hastighet, inställning etc., efter mätsignaler) för att sedan avta. Uppskattad sammantagen påfrestning uppvisar ungefär samma förlopp som den psykiska. Självfallet måste man vara mycket försiktig med att utnyttja dessa resultat - olika manuellt arbete, t.ex., kan ju ge helt olika fysisk och psykisk ansträngning men intressant är att man funnit att en platå uppnåddes redan vid nivå 4 vilken är nivån före automationsnivåerna, och att man måste nå ända till nivå 12 innan den sammantagna påfrestningen börjar avta. Arbetstillfredsställelsen, som inte nödvändigtvis är korrelerad med fysisk och psykisk ansträngning (lönesystem etc. spelar ju också en roll) synes uppvisa ett motsvarande förlopp: manuellt arbete liksom hög automationsnivå tycks inverka positivt i förhållande till mellanliggande nivåer.

Nu kan man naturligtvis med all rätt göra invändningen att resultat från isolerade studier av betydelsen av ett antal faktorer ger ett mycket bräckligt underlag för en helhetsbedömning. Växelverkan kan vara avsevärd och därtil1 kommer att variation och förändringar kan verka såväl positivt som negativt på arbetstillfredsställelsen. Missnöje med detaljer kan sålunda ibland verka i positiv riktning redan genom att det kan bryta en monotoni, ge anledning till förslag om åtgärder etc. Detta är "arbetslivets paradox", som säger att ett visst mått av arbetsotillfredsställelse är motorn i hela utvecklingen (förutsatt att organisationen är öppen för förändringar). En alltför detaljreglerad fysisk arbetsmiljö, hur sterilt hygienisk den än må vara, kan däremot ge upphov till känsla av tristess och otillräcklighet. Medan produktivitet kan ses som förhållandet output/input kan arbetstillfredsställelse på liknande sätt ses som förhållandet mellan "vad man får ut" och vad man "väntar sig". Detta ger en klart dynamisk karaktär åt begreppet. Man kan kanske jämföra med segling med katamaran: vid sällsynta tillfällen kan enormt höga hastigheter uppnås och detta  gör att katamaranseglarna vid normala vindförhållanden är otillfredsställda, till skillnad mot seglare i andra båtar, som seglar lika fort som katamaranerna i normala vindar, men aldrig når upp till dessas extremt höga topphastigheter.

Medan Taylor betraktade företaget som ett slutet system står det numera alltmer klart hur beroende verksamheten på arbetsplatsen är av sin omgivning. Ett exempel kan belysa detta. Manuell svetsning är ett kvalificerat arbete och olika svetsare besitter olika skicklighet. Detta kan man konstatera relativt noggrant, för det finns rutinmetoder att kontrollera svetsars kvalitet. En viss svetsare gör praktiskt taget alltid högklassiga svetsar, men så kan det komma en period då hans resultat starkt försämras. Anledningen kan då ofta spåras i sådana saker som t.ex. besvarligheter i familjen. (En vän till mig skrev en gång en uppsats, som, om jag minns ratt hade titeln "Fästmörs inverkan på svetsfogars hallfasthet".) Uppenbart är att en stark växelverkan mellan arbetsplats och hem inverkar på både "arbetstillfredsstallelse" och "hemkänsla" – varför inte på hela den personliga tillvaron. Man tillbringar schematiskt sett en tredjedel av dygnet på arbetsplatsen, en tredjedel tillsammans med familjen och en tredjedel under sömn. Det är väl ett genant trivialt konstaterande att dessa tre delar inte bildar treolika liv utan hänger samman. Ändå talar man om "arbetslivet" och betraktar "arbetskraft" som en "produktionsfaktor". När efterfrågan på "arbetskraft" dalar använder man ett helt omvänt synsätt och talar om "sysselsättnings"-problem. Bristen på enhetligt betraktelsesätt är slående.
Anknytningen till Ulven-olyckan för tanken till ett i hög grad slutet system - "arbetslivet" ombord på en ubåt. Det är fråga om en extrem organisation, som ska kunna fungera med utomordentlig intensitet och effektivitet under korta perioder. Arbetet består därför till stor del i träning för sådana uppgifter, och människorna ombord ingår nästan som mekaniska delar i systemet – man trycker på knappen (= ger en kort, bestämd order) och därmed utlöses en förutbestämd (programmerad) aktion. Men ändå är systemet på satt och vis öppet - man kanske skriver hem, talar om hemmet och har tid med varandra på fritiden. Därmed blir kontakten med omvärlden kanske mer påtaglig än på en arbetsplats i en stad, där de anställda diffunderar till spridda "boplatser" omedelbart efter arbetstidens slut.

Arbetsplatsen och arbetsuppgifternas mycket speciella karaktär ombord på en ubåt leder till en organisation som väsentligt skiljer sig från vad som kan fungera i producerande företag. Därför bör man iaktta stor försiktighet om man vill generalisera resultat om människors funktion som man till äventyrs kan erhålla från en arbetsplats med så välkontrollerade och enhetliga arbetsformer som råder ombord på en ubåt. Här kan man dra paralleller med försök utförda under extremförhållanden (ibland med djur som "objekt" i stället för människor): resultaten kanske inte alls är tillämpbara på verkligheter i mer normal omgivning. Man får förmoda att Ulvens besättning kände stark motivation för sina uppgifter och att man accepterade ett ultraauktoritärt system genom att detta uppfattades som effektivt. Varje man var säkert medveten om sin egen betydelse i sammanhanget - lagkänslan, ansvarskänslan, måste ha varit hög. Sådana orsaker kompenserade nog förhållandet att möjligheterna att påverka eller förändra organisationen eller sin egen del i arbetet ombord naturligtvis var utomordentligt ringa.

Otillräcklig grad av motivation och känsla av ansvar (betydelse av egen insats) torde öka behovet av förändringar. Möjligheterna för den anställde att påverka sin egen funktion i sammanhanget har ju också på senare tid tillmätts stor betydelse. De förändringar, vilka som en följd av sådana strävanden växer fram inifrån, organiskt, tycks vara mest lyckosamma, inte de organisationer som trycka på utifrån. Moderna organisationsmodeller i storskaliga sammanhang (t ex universitets- och högskoleorganisationen) tenderar gärna att anordnas enligt det sistnämnda alternativet, även om viss frihet i utformning (ofta bestående av valmöjlighet bland olika specificerade modeller) ges åt lägre nivåer i totalhierarkin. Skillnaden gentemot Ulven är enorm - auktoriteterna blir inte enskilda människor med förkrossande tydlig identitet utan nämnder med diffus, nästan anonym identitet. Kommunikation sker inte via fyrkantiga order utan via rektangulära A4. Tiden mellan hänvändelse och beslut-åtgärd blir ytterligt lång. En angelägen uppgift för arbetslivsforskare synes mig vara att studera hur de långa väntetiderna och därav följande känsla av osäkerhet, ineffektivitet och maktlöshet tillsammans med auktoritetens diffusa identitet påverkar arbetstillfredsställelsen - arbetsglädjen.

Detta var några glimtar av min uppfattning om teknikers syn på människan. Andra tekniker skulle förmodligen anlagt andra betraktelsesätt. Jag skulle själv gärna velat ta upp även andra perspektiv, t.ex. teknikernas historiska roll i industrialiseringsprocessen och växelverkan därvid med företrädare för andra discipliner, men mina kunskaper härom känns otillräckliga. Dessutom, som jag inledningsvis antydde, bestäms väl knappast synen på människan i någon större utsträckning av i vilken disciplin betraktaren är verksam. Kunskapsunderlaget kan väl däremot variera med disciplinen och serien i vilken denna uppsats ingår kan nog belysa människors syn på människan från flera synpunkter än vad en enstaka företradare för en vetenskap kan göra. Förhoppningsvis bör således, enligt min uppfattning, sammanställningen mindre tjäna till att belysa eventuella skillnader mellan olika discipliner i synen på människan än till att ge en varierad framstallning av människors syn på människan - då kan det hela bli större än summan av dess delar.